Inte ett ord till tack!
”Det känns som att bli slängd på en sophög”
När den sista arbetsdagen kom trodde arbetarna på Norrboda charkfabrik att de åtminstone skulle få ett tack. De var bara fyra som var kvar och de hade tillsammans jobbat i 120 år. De trodde att någon skulle komma för att säga några väl valda ord.
[Ur nummer: 06/2009] Fabriken i Nässjö var ompysslad. Bernt Petersson, Leif Petersson, Solgerd Lundh och Petra Nusko hade i många år jobbat ute i produktionen och också ansvarat för städningen. Korven var deras livsverk. (Se nr 3/2009.)
Den sista arbetsdagen drack de kaffe och åt bakelser som de själva inhandlat (för företagets pengar), det gjorde de efter att ha städat ur kylarna som sin sista arbetsuppgift. Det var den 7 maj. In i det längsta väntade de på att någon från företaget skulle dyka upp. Men så blev det inte. Ingen förutom Livs ombudsman Ronny Gustavsson kom och svarade på frågor inför den stundande arbetslösheten.
Någon vecka senare är de fortfarande mycket besvikna på Atria Scandinavia, som äger fabriken. Arbetarna har visserligen arbetsfri tid till den sista juli men blir därefter arbetslösa vilket innebär en stor påfrestning, speciellt då man i deras ålder inte direkt betraktas som attraktiv på arbetsmarknaden.
Saknar värdigt avslut
Och visst är de ledsna över att ha förlorat jobbet, men de är minst lika ledsna över att inte ha fått avsluta tiden på fabriken på ett värdigt sätt. De hade förväntat sig att någon representant för arbetsgivaren skulle dyka upp och säga några väl valda ord. De hade väntat sig något slags tack efter år av slit. De säger att de nu känner sig som slängda på en sophög. Att det arbete som de uträttat inte varit något värt. De kan inte heller förstå hur företaget kan ta så lätt på en nedläggning.
Samtidigt är de måna om att ge en rättvis bild. Bernt Petersson, som jobbat inom företaget i snart 43 år, påpekar att de för några veckor sedan blivit bjudna på middag och att han som snart går i pension blivit avtackad i samband med detta.
– Men jag tycker inte att vi skulle ha behövt stänga fabriken helt själva, säger han som var den som fick låsa efter dem.
Det är inte helt lätt att ställa någon till svars hos företaget. Deras närmsta chef var pappa-ledig. Hans närmsta chef, Lennart Skantz, platschef i Halmstad, konstaterar att avtackningen fallit mellan stolarna. Han hänvisar i sin tur till Henrik Ranefelt som var samordnare av nedläggningen. Det visar sig att han bara hade hand om flytten av maskinerna och att han inte haft något att göra med personalen. Han hänvisar därför i sin tur till Martin Lindström, produktionschef för alla anläggningar inom Atria Scandinavia.
”Vi har brustit”
Martin Lindström konstaterar att företaget brustit i sitt ansvar som arbetsgivare.
– Jag vill be om ursäkt för att vi inte tackade av personalen på deras sista arbetsdag på fabriken. Det är brukligt att den närmsta chefen finns på plats, Det är bara att beklaga. Det finns ingen anledning för mig att skylla ifrån mig. Vi har brustit när det gäller avtackningen. Så här ska det inte gå till.