Bild:

”Det är en speciell kontakt man får med hästar”

– En sak vet jag, och det är att jag ska ha häst tills jag dör. Det är en speciell kontakt man får med hästar. Det är som en total hjärnrensning. Tiden bara försvinner samtidigt som man får en massa själslig energi tillbaka, säger Annika Almgren.

[Ur nummer: 09/2009] Så mycket mer idyll kan det nog inte bli. Hästar som går och betar i hagen bakom stallet. En storvuxen svart hund som slår sin lovar runt gården, ivrigt påhejad av dottern Elise. Samtidigt som katten sitter i en blomkruka och håller koll.
– Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan djur, säger Annika Almgren.
Vi sitter i ett uterum som ligger inbäddat i grönska alldeles intill det stora boningshuset, mitt ute på skånska slätten med havet skymtande i horisonten.
– Det har alltid varit min dröm att bo på landet och ha häst, berättar hon.

Rustade gården sakta
Gården som de sakta rustat upp köpte de för åtta år sedan.
– Först tittade vi på värsta rivningsobjekten. Min sambo bara skakade på huvudet. Så kom vi till den här gården som var i betydligt bättre skick jämfört med vad vi tittat på innan. Jag föll direkt, det kändes som att komma hem. Och min sambo var ganska så lättad.
Åren har gått. De har hunnit få två barn, Liam och Elise. Men livet på landet blev inte riktigt som hennes sambo drömt om. För ett halvår sedan bestämde de sig för att separera.
– Man kan väl säga att han fick en djurchock. Att gå från inga djur till hur många som helst, var lite för tufft. Dessutom har han kommit fram till att han inte vill bo på landet utan i en by med mer folk.
Gården är därför sedan en tid tillbaka till salu. Annikas målsättning är att köpa en mindre gård.
– Jag jobbar på en lösning för att kunna ha kvar mina hästar. Vi får se vad det blir.

Hästtjej sedan hon var sju
Helt klart är dessa djur oerhört viktiga för henne. Hon berättar att hon har ridit sedan hon var sju år och mer eller mindra bott i stallet under hela sin uppväxt.
Helst av allt skulle hon ha velat jobba med hästar. Det visade sig dock svårt att hitta ett sådant jobb som det gick att försörja sig på. Så hon gav upp.
Barnen har ärvt hennes engagemang och rider en hel del, framför allt Liam.
– Han kan stå och prata med sin häst långa stunder, berättar hon.
Att hålla sig med tre hästar låter som en dyr affär men det behöver det inte vara, enligt Annika.
– Det går att hålla sig med häst på olika sätt. Jag gör vad jag kan för att hålla kostnaderna nere. Jag överöser inte heller hästarna med en massa prylar. Jag försöker skämma bort dem med min tid istället.
Det är i slutet av hennes semester som vi ses. Om bara ett par dagar ska hon börja jobba igen. Hon jobbar i packen på Ugglarps slakteri. Det har hon gjort i snart 15 år.

Blandade känslor för yrkesvalet
Som sann djurvän var det med blandade känslor som hon en gång i tiden började på slakteriet.
Hon var visserligen köttätare men tyckte samtidigt det var hemskt med slakt. Sitt yrkesval har hon dock aldrig ångrat.
– Köttbitarna jag packar känns inte som djurdelar. Och när jag ser de döda grisarna i slakthallen försöker jag tänka på att de är uppfödda för detta ändamål.
Hon tycker också att det är helt okej att jobba på Ugglarps då hon vet att djuren inte färdats några längre sträckor och att de varken blivit slagna eller stressade. Hon kan med egna ögon se att de haft det bra.
Jobbet i packen är dock rätt tungt. Hon lyfter ganska många kilo per dag och det känns i kroppen.
– Det som gjort att jag blivit kvar är kamratskapet. Det är personerna jag jobbar med som gör att jag trivs så bra. Det är en väldigt bra stämning på jobbet och alla känner alla.