Matfabriken i Västergötland som
tillverkar hamburgare och köttbullar satsar nu på vegetariska färdigrätter

Frysta helvegetariska färdigrätter som produceras på svenska ekologiska råvaror har visat sig vara ett lyckokast för de anställda på Marimat.

[Ur nummer: 10/2009] Fabriken ligger i Stora Levene, ett litet samhälle med knappt 1000 invånare i Vara kommun i Västergötland. Här har Marimat legat sedan början av 1960-talet. Produktionen har varit inriktad på hamburgare och köttbullar. Idag har dessa produkter fått konkurrens av vegetariska färdigrätter.
Ingen vegetarisk mat syns dock till den dag som jag besöker anläggningen, inga berg av grönsaker eller andra spår av den vegetariska produktionen.

Höga förväntningar
Anders Granath, rejält påpälsad med mössa, jobbar i fryslagret i minus 25 grader. Han berättar att deras huvudsakliga produktion fortfarande är baserad på köttprodukter men att förväntningarna är högt ställda på de vegetariska rätterna. I lagret finns också en hel del vegetariskt lagrat i väntan på order från butiker och storhushåll.
Han öppnar ett par kartonger och visar exempel på frysta vegetariska färdigrätter i kartong och påse. Det handlar om produkter under varumärket Green n’Lean och Nutana.
Anders Granath var tidigare klubbordförande, men är nu bara fackligt kontaktombud. Medlemmarna beslöt nyligen att lägga den nybildade klubben i malpåse. Det visade sig allt för svårt att kombinera fackligt arbete med arbetet i produktionen.

Mycket att göra
– Det var inga problem att få folk att ställa upp och ta på sig uppdrag. Det svåra var att hitta tid att träffas. Vi är ett så litet företag och det är svårt att få loss folk på arbetstid. På senare tid har vi haft väldigt mycket att göra, det har varit en hel del övertid. Men ambitionen finns att vi ska ha en klubb, speciellt om företaget växer och blir ännu större, säger han och fortsätter:
– Vi får se, kanske gör vi ett nytt försök att få liv i klubben om ett år. Vi är inte på något sätt motarbetade. Företaget vill och vi vill. Det hinns bara inte med som det är nu.
Han har jobbat heltid på fabriken sedan 2004, första året ute i produktionen därefter i frysen. Egentligen är han utbildad kock, jobbade också som det ett tag innan han hamnade på Marimat .
– Jag trivs bra här och det är stor skillnad på hur det är idag mot när jag började. Allt fungerar bättre och bättre.
De är totalt ett 20-tal anställda, det har de varit ganska länge. Produktionen har utökats under årens lopp men inte antalet anställda. En helt ny linje för vegetariska produkter har nyligen installerats och den är fortfarande inte riktigt igång.
Majoriteten av dem som jobbar på fabriken är polacker. Varför det blivit så kan ingen riktigt förklara. De flesta av dem har dessutom börjat på fabriken utan att kunna ett ord svenska.
– Det är faktiskt ett säkerhetsproblem. Vår arbetsgivare blev i samband med en brand i en fritös också medveten om riskerna. När något så allvarligt händer gäller det att snabbt kunna informera alla, säger Anders Granath.

Klar förbättring
Själv tycker han att det är roligt att kunna prata mer ledigt med sina arbetskamrater. Visserligen har det gått att prata engelska med dem som har polska som modersmål men det har han inte känt sig riktigt bekväm med. Inte heller har det känts bra att gå via produktionschefen som behärskar både polska och svenska. Det har blivit lite osocialt, som han själv uttrycker det.
I våras började flera av polackerna att studera svenska på kvällarna. Ganska snart märktes en klar förbättring i arbetsklimatet.
– Vi förstår varandra på ett helt annat sätt och kan även skämta utan att det blir problem, säger han.

Nyfiken på avtalsrörelsen
De jobbar alla dagtid, klockan 7 till 16, måndag till fredag. De tjänar enligt avtal, inte en krona mer. Det innebär att alla tjänar lika mycket, 19400 kronor i månaden, förutom Anders och hans två kamrater som jobbar i frysen och har ett frystillägg på 10 kronor i timmen.
Anders Granath säger att han är nyfiken på vad den kommande avtalsrörelsen kommer att ge. Han var nöjd med utfallet förra gången det begav sig.
– Det var verkligen på tiden att vi fick ett bra avtal. Vi tjänar alldeles för lite inom livsmedelsindustrin i förhållande till hur mycket vi sliter. Vi har ett hårt arbete, många gånger tyngre än metallarbetarnas. Ändå tjänar de mer än vad vi gör. Så har det alltid varit.
Han utgår från att det blir en höjning även denna gång men att den kanske inte kan bli lika stor som förra gången.
– Problemet med högre lön är att det samtidigt kan innebära försämringar på andra områden.
När jag kommer ut i lunchrummet har Daricesz och Beata Szustok precis slagit sig ner för att äta sin medhavda lunch som består av polsk kålgryta. Daricesz har jobbat här i fyra år och Beata i tre år. De jobbar båda i produktionen, plockar hamburgare och packar i påse.

Läser svenska
Båda läser svenska på kvällarna, två timmar varje tisdag. Det är de själva som tagit initiativet och letat rätt på kursen svenska för invandrare, sfi, som är gratis och hålls i Lidköping. De berättar att det fungerar bättre och bättre både på jobbet och i privatlivet, att de märker en klar skillnad mot tidigare.
– Det har varit jobbigt att inte behärska svenskan. Men det är ganska lite med två timmar i veckan plus att man är rätt så trött efter jobbet, säger Daricesz.
För ett par år sedan råkade Beata ut för en olycka. Hon fastnade med handen och klämde sig när hon skulle städa en maskin som var igång, vilket den inte skulle ha varit.
– Jag blev rädd när det hände. Jag skrek till och alla tittade. I en månad var jag sjukskriven och gick också på sjukgymnastik. Nu är allt okej, säger Beata.
De båda konstaterar att det är lätt att råka illa ut när man inte fullt ut förstår instruktionerna. De har en elvaårig dotter och har nyligen köpt hus i Stora Levene. De har inga planer att flytta tillbaka till Polen utan har som de ser det bosatt sig i Sverige för gott. Därmed har Daricesz dröm att bo i Sverige gått i uppfyllelse.
– Han har en syster här som han brukade besöka på somrarna och tyckte att det var så fint i Sverige, att det var ett så vackert land, förklarar Beata.
De är tvungna att bryta upp för att fortsätta jobba. Istället slår sig Pawel Sanocki ner vid bordet. Även han går och läser svenska. Han är också liksom paret Szustok medlem i Livs.
Han berättar att de alla är nyfikna på fackföreningen och skulle vilja lära sig mer. De skulle gärna vilja vara aktiva i klubben och hoppas att den ska komma igång när det lugnat ner sig kring den nya linjen. Pawels fru jobbar också på fabriken men är just nu mammaledig då de för en månad sedan fick en liten pojke.
Familjen har också för avsikt att stanna i Sverige.
För Pawels del handlade det inte om någon dröm som gått i uppfyllelse.
Han säger att flytten kom lite plötsligt. Att det var möjligheten att tjäna mer pengar som fick dem att ta steget.
Vem vet, kanske blir han kvar lika länge på Marimat som Lena Lindquist. Hon har slagit sig ner vid ett annat bord och följt vårt samtal på håll.
Hon är en av dem som jobbat längst på företaget, närmare bestämt i 23 år. Innan hade hon gått hemma i många år.

Drabbad av frusen axel
Även Lena packar hamburgare, de vegetariska rätterna har hon ännu inte kommit i kontakt med. Hon har varit sjukskriven ganska länge för något som hon benämner som frusen axel.
– Ja, det heter så. Det är något som vem som helst kan råka utför.
Det började med att hon fick ont i armen. Hon tänkte att hon kanske hade råkat ut för en sträckning. Hon bet ihop och jobbade på. Även om de roterar så är arbetet monotont och det var svårt att variera arbetsställningen. Värken tilltog.
– En dag gick det inte längre, jag kunde inte röra armen utan blev sjukskriven på heltid. I juni började jag jobba fyra timmar per dag och nu är jag uppe i sex timmar. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna jobba åtta timmar per dag med tanke på att jag går i pension nästa år. Jag fyller 65 år då.

Fotnot: Marimat ingår tillsammans med Åse-Glass i Trollhättan i Ecab-koncernen som är en svensk familjeägd koncern. Huvudkontoret ligger i Mjölby.