Den äldre dottern får nog igång sina ändå borta på Irlands västkust. På sätt som inte mödrar vill veta.

[Ur nummer: 12/2009] Vill du ha en spikmatta i julklapp? Frågar vi varandra sonen och jag. Det låter ju så bra att få en massa energi och lindra krämpor bara genom att ligga. Men vi skakar på varandras huvuden. Jag sover ju ofta med katter och det är det mest spikmatteliknande gör det själv-alternativ man kan tänka sig. Förutom bestämt antal klor, det växer faktiskt ut nya när gamla går av, så dras det ner både den ena och den andra knaggligheten mellan lakanen. Allt från kattgrus till små kvistar och dammråttor som fastnat i pälsen. Nu är det snart dags för stora lass av granbarr och i somras dök det förutom ett antal välgödda fästingar upp ett gäng fågelloppor. Inte så jäkla knaggliga i sig själva, men 25 ilsket kliande bett på liten yta leder suveränt uppmärksamheten från andra eventuella krämpor och drar igång en jäkla massa energier.

Sonen är ju Man och faller inte för trender. Dessutom är han övertygad om att om han bara fick sova ut i stället för att släpa sig till skolan varje morgon så skulle han få en massa energi att göra roligare saker.

Döttrarna på julbesök från andra länder ska inte heller få några spikmattor. Den yngre i Skottland har på sitt golv unken nålfilt som den sista dammsugaren gav upp försök att få loss något ur för åratal sen. En fot i golvet räcker för sensationella upplevelser som säkert kan få fart på hela kroppen. Den äldre får nog igång sina energier ändå bort på Irlands västkust. På sätt som inte mödrar vill veta. Been there, seen it. Dessutom skulle hon tappa bort den redan på flyget. Får man ha spikmattor i handbagaget förresten?
Kan de inte uppfattas som farliga vapen? Vad är en slö sax och en ynklig trubbig virknål, sånt som jag fått beslagtaget, mot en hel matta med vassa piggar? Få en sån slängd över kroppen helt oförhappandes och man är väl beredd att flyga vartsomhelst.

Men det är svårt med julklappar till stora barn. Till den äldre ska jag i alla fall ge en bussturlista. Hon ringer
ibland och frågar när den går, 275:an som kör fyra turer om dagen till och fyra turer från stan där hon bor, i kanten av den blåa Atlanten. Jag sitter väl ändå vid datorn och kan kolla? Ett par stycken ska jag ge henne att ha i olika väskor och en laminerad till väggen. Vi kommer att spara massor med mobilpengar på det.

De där samtalen visar hur hopplöst både mobiler och internet hindrar frigörelsen från barnen. Just när man vant sig vid att inte vara behövd så ringer de. Är det inte bussen så är det kontosaldon som ska kollas efter bortslarvade studielån eller blanketter som ska fixas.
Annat var det förr, särskilt i trakterna där äldsta dottern bor. De dröp av i tusental de irländska barnen, knappt torra bakom öronen, med sina få ägodelar i torftiga knyten och först månader senare kom det några nedkrafsade rader med posten, i bästa fall med ett par skrynkliga dollarsedlar bifogade. Det var annat det än sms-pipande dygnet runt.

Spikmattor, det hade varit något det för de arma övergivna irländska föräldrarna!
Frigöra energier och förebygga krämpor de fick när de slet på de magra åkertegarna för att hålla undan svälten. Om inte annat kunde de haft dem som bränsle om torven tagit slut. Men tänk vad glada de hade varit, de där arma stackarna, om det plötsligt kommit meddelande genom luften från just barnen: ”När går bussen?” Särskilt i jultider.
Det kan man tänka på, i stället för att klaga över sina slarvmajor till barn, särskilt så här i jultider.