Boktitel: Drömfabriken
Författare: Maria Hamberg
Förlag: Ordfront, 2010

[Ur nummer: 05/2010] Att göra arbetarna synliga är Maria Hambergs drivkraft. Det har gått som en röd tråd genom hennes författarskap.
I hennes senaste roman Drömfabriken lyckas hon mycket bra med att lyfta fram arbetarklassen och visa på dess existens. Hon skildrar inte bara kroppsarbetet och slitet på fabriken utan också människorna på fabriksgolvet och vad som gör att de härdar ut.
Till skillnad från Hambergs debutroman Greklandsommaren som handlade om Betty, en medelålders verkstadsarbetare, så utgörs Drömfabriken av ett myller av porträtt av arbetare som jobbar på samma bilfabrik. Det är en kollektiv-
roman, den handlar inte om en eller två huvudpersoner utan om en större grupp med gemensamma erfarenheter då de jobbar på samma arbetsplats.
Det här är också en berättelse om en värld som sällan skildras så ingående som nu är fallet. Säkerligen är mycket hämtat från Maria Hambergs många år som lastbilsmontör på Scania i Södertälje. Berättelsen är rik på detaljer som bara någon som själv har jobbat inom bilindustrin kan ha kunskap om, det gäller så väl person- som miljöskildringar.
Fram träder en bild av arbetaren som sällan förekommer i litteraturen. Det som blir tydligt i Drömfabriken är att alla människor bär på en historia som är värd att berätta. Så är det med alla de som porträtteras i romanen.
Det är människo?öden som griper tag i mig som läsare, skakar om mig och får mig att se saker i ett annat ljus. Handlingen utspelar sig på fabriksgolvet men livet utanför fabriksportarna är i högsta grad närvarande genom dagdrömmar.
Som Maria Hamberg själv sagt i en intervju i Mål & Medel. ”Många med tråkiga jobb löser det på olika sätt. En del har en hobby de går in för, andra lever för familjen. Gemensamt för alla är att man låtsas att jobbet inte existerar genom att tänka på något annat. Detta är möjligt för att jobbet sitter i händerna, man behöver inte tänka på vad man gör.”