”Att pistolhota mig hjälper inte, jag kan inte bli läkare eller ingenjör. (…) Jag tror inte alls på den här linjen.”

– Jag begär inte att någon annan ska lösa min situation, men jag behöver instrument. Jag behöv?er utbildning. Det går inte att bara söka jobb och söka jobb. Jag har sökt 200 jobb, men inte fått ett enda svar, säger Mikael Pettersson.

[Ur nummer: 12/2010] Arbetsförmedlingen på Hospitalgatan är inte till mycket hjälp. Där finns inga instrument. Han brukar inte gå dit eftersom han lika gärna kan koppla upp sig på datorn hemma, och någon personlig kontakt har han inte. Förmedlaren har bytts ut för tredje gången.
Inte långt från arbetsförmedlingen ligger Broadway konditori i Norrköping. Det är dit vi går för att prata om det som hänt och vad facket borde göra. Det var här på fiket, som rocklegenden Plura i bandet Eldkvarn höll till på 1980-talet. Det var länge sedan och Norrköping har förändrats sedan dess. Industrin har flyttat. Jobben har flytt, men det har också kommit en del nya lager- och distributionsföretag.

Fruktansvärda förhandlingar
Under ett drygt år har han gått arbetslös efter att ha jobbat som chaufför på Atria Lätta måltider. Han var klubbordförande på företaget och skötte förhandlingarna när det blev övertalighet och uppsägningar skulle göras. Det var i juni förra året, det blev kämpigt. Han kände att han behövde ta ett break från allt fackligt.
– För mig var det fruktansvärt jobbigt. Jag orkade inte, gick in i väggen av förhållandena. Jag kände att jag hade så lite respons från klubben. Jag satte helt enkelt upp mig på listan över uppsagda och gick hemma till midsommar med lön, det var i tre månader. Första tiden kändes det som ”guld och gröna skogar”.
Men efter ett tag blev det allt besvärligare att inte ha något jobb. Han känner att han behöver hjälp av sitt fackförbund.
– Jag betalar ju medlemsavgift varje månad och då borde jag få något för det, något borde facket göra också för mig som arbetslös.

”Samla de arbetslösa”
Han mejlade ombudsmannen om att facket borde samla de arbetslösa medlemmarna på ett möte, men fick inget svar. Det fanns ju en gång i tiden något som hette ”Lotsen”. Det var arbetslösa som kunde träffas och bryta tristessen i ett tidigt skede, man kunde tipsa varandra om möjliga jobb och glädjeämnen. Något sådant finns inte idag. Han tycker att det skulle behövas ett gemensamt initiativ från LO- och TCO-förbunden, sådana som togs under 1990-talets kris. Då såg facken till att medlemmarna inte ramlade ur a-kassan. Facket hade en uppgift att ordna jobb som gav nya stämplingsdagar. Det var betydelsefullt.
– Hur ser det ut idag? frågar han sig. Vi har hungriga entreprenörer som tjänar pengar på att ”förvara” människor. En sådan är Jobbfabriken som finns här i Norrköping. Min sambo är arbetslös och går där som tredjefasare inom Jobb och utvecklingsgarantin. Det verkar inte finnas någon som helst koll på vad detta företag gör. De har som affärsidé att ta hand om människor för 220 kronor om dagen, och det händer inget, det får inte hända något, eftersom om det skulle hända något hör det inte hemma där utan på den ordinarie arbetsmarknaden. Och det är hela affärsidén.

”Facket borde granska”
Han är förbannad på denna förvaring som inte leder något vart.
– Jag menar att facket borde gå in och titta på vad det är för verksamhet som dessa entreprenörer bedriver. Vad har de arbetslösa medlemmarna för nytta av dem? De gör ofta något slags arbete som skulle ha kunnat bedrivas i kommunens regi med riktig lön och riktig anställning. Vad är till exempel, Livsboken, som min fru håller på med, hon tecknar ner gamla människors levnadsöden. Ja, det är väl något som en kulturarbetare skulle kunna arbeta med?
Mikael Pettersson tycker att det är dags för Livs och de andra LO- och TCO-facken att uppmärksamma de medlemmar som inte har jobb.
– Som arbetslös fråntas man rätten att ha en åsikt, men ändå förutsätts att man varje månad ska betala en fackavgift på 582 kronor, det är mycket pengar. Vad händer när jag hamnar i tredje fasen med 65 procent av inkomsten, då kanske jag prioriterar bort denna utgift, jag måste kanske göra det.

Vill ta lastbilskort
För honom ser det ändå lite ljusare ut just nu. Han har sökt till yrkesförarutbildningen för att ta lastbilskort, och det tror han kan bli bra. Även om det inte längre finns mycket produktion i Norrköping så finns det logistik och transportsvängen går bra. Om han kommer in på den utbildningen tror han att det kan ordna sig för honom.
– Vi behöver utbilda oss. Jag är 47 år och jag är glad om jag kommer in på utbildningen. Det är arbetsförmedlingen som bekostar den.
Det här tror Mikael Pettersson är vägen framåt. Fler borde helt enkelt få arbetsmarknadsutbildning. Det finns inga genvägar. Tanken bakom regeringens arbetslinje är mycket cynisk, den bygger på antagandet att ”hungriga vargar jagar bäst”. Det ska vara så mycket ”piska” som möjligt och en liten ”morot” om du accepterar ett jobb, oav?sett vilket. Den långsiktiga följden blir lönedumpning.
* Fungerar ”piskan” på dig?
– Nej, jag kan inte göra mer än jag gör. Att pistolhota mig hjälper inte, jag kan inte bli läkare eller ingenjör. Jag söker redan jobb. Det är både industri, transport och lager, jag har också sökt vårdjobb, eftersom jag jobbade som behandlingsassistent tidigare. Jag tror inte alls på den här linjen. Man måste ha sin egen ”trivselmotivation”.

”Vad händer med oss?”
Mikael Pettersson tycker att det är hög tid för facket att agera. Att öppna en möjlighet för de arbetslösa att träffas är en enkel början. Det kan betyda mycket att få diskutera och utbyta erfarenheter.
– Vi skulle behöva föra en dialog om vad som händer oss under Alliansregeringens arbetslinje.