Arbetarna på stärkelsefabriken Stadex har fått nog

Rustade med plakat, banderoller och fanor demonstrerar livsmedelsarbetare utanför stärkelsefabriken Stadex i centrala Malmö i slutet av november. De kräver vd:ns avgång och ett bättre förhandlingsklimat. Efter år av fruktlösa förhandlingar är gränsen nådd.

[Ur nummer: 01/2011] Den stränga kylan i slutet av november hindrar inte arbetarna på Stadex från att visa sitt missnöje med sin företagsledning. På plats utanför deras arbetsplats finns också fackligt aktiva från andra arbetsplatsklubbar i närområdet som anslutit för att visa sin solidaritet.
Det är ett sammanbitet gäng arbetare som demonstrerar. Inne i fabriken finns fler som skulle ha velat vara med men som är tvungna att jobba, annars skulle de kunna anklagas för otillåten stridsåtgärd.
Av ett 80-tal anställda på Stadex är drygt 30 kollektivanställda. Det var länge sedan de bildade en Livs-klubb och i stort sett alla är med i facket. Några svårigheter att komma överens med arbetsgivaren har man historiskt inte haft. De lokala uppgörelserna har under årens lopp varit många.
– Problemen började med att vi fick en ny vd som sade upp det lokala avtalet i hopp om att kunna förhandla fram ett för företaget mer gynnsamt avtal, berättar Björn Forsberg, klubbordförande.
Det fick förödande konsekvenser. Riksavtalet, det finns ett speciellt tilläggsavtal för Stadex, hade inte uppdaterats på många år då parterna förlitat sig på lokala uppgörelser.
Efter att de lokala överenskommelserna sagts upp inleddes förhandlingar om en omläggning av arbetstiderna. Det tillsattes en skiftschemagrupp som tog fram flera förslag på omläggning.
– Samtliga förkastade av vd-n. Framför allt var det svårt att hitta en lösning på rasterna. Vi jobbar kontinuerligt skift och tidigare har vi inte haft några raster. Vi har jobbat tolv timmars pass med måltidsuppehåll, berättar Björn Forsberg.
Det vd:n gjorde var att han försökte flytta runt tider och raster för att skapa ett utrymme på 1,5 timme som företaget hade att förfoga över efter eget godtycke.
– Det sade vi nej till men han försökte ändå tvinga igenom detta med hänvisning till att han var tvungen att följa lagen, fortsätter Björn Forsberg.
Det som ytterligare förvärrat situationen är vd:ns försök att införa riksavtalets alternativregel mot Livsklubbens vilja.
– Det som varit svårt för vår arbetsgivare att förstå är att han inte kan tvinga igenom alternativregeln om vi inte är överens, säger Björn Forsberg.

Många sittningar
De berättar om alla sittningar och försök som gjorts för att komma överens. Den svåra nöten att knäcka har varit deras arbetsvecka på 33,6 timmar som gällt på Stadex. Nu ville arbetsgivaren införa 36 timmars arbetsvecka. Klubbens motförslag byggde på komp för övertid, timme för timme.
– Det här ville vår arbetsgivare inte acceptera utan hävdade att det var dold arbetstidsförkortning. Men vi har alltid arbetat 33,6 timmar. Vi jobbar dygnet runt året om, fabriken står bara still två veckor om året, förklarar Björn Forsberg.
Läget har länge varit låst. Klubben har inte kunnat acceptera ledningens förslag och ledningen har inte kunnat acceptera klubbens. Den 1 september 2010 infördes ett schema mot klubbens vilja. Ett schema som vållar stora problem då arbetarna inte hinner vila mellan arbetspassen.
Många hör också av sig till företagsvården som är medvetna om problemen. Sjukskrivningar är inte ovanligt för att man inte orkar med jobbet.
– Det är ett jävligt dåligt schema som tvingats på oss, konstaterar Claes Andersson, huvudskyddsombud.
Han har nu formulerat ett utkast till begäran om ingripande av Arbetsmiljöverket enligt 6:6a i arbetsmiljölagen på grund av ökad sjukfrånvaro som en följd av arbetstidernas förläggning.
Dagens demonstration är ett uttryck för att Livsklubben på Stadex känt att man kommit till vägs ände. Därför har man velat ge offentlighet åt problemen.
– Medlemmarna i Unionen har lagt ner sin klubb, de gav helt enkelt upp. Vi känner dock att vi har deras stöd och att de applåderar vår kamp i det tysta, berättar Claes Andersson.
Och att manifestationen genomförs just denna dag, den 30 november hänger ihop med att Jos van Wilsum, holländsk styrelseordförande, är på besök. Det här är ett sätt att göra holländarna medvetna om allvaret i kritiken mot den lokala ledningen.

Demonstrera känns rätt
Roger Fridh, processoperatör på Stadex, har greppat en av de röda fanorna.
– Det är det enda riktiga vi kan göra, att demonstrera. Det känns lite som en sista utväg och ett bra sätt att visa vårt missnöje på, säger han.
Han får medhåll av Stefan Hvala, som jobbar i verkstaden och har gjort det sedan 1994. Han är medlem i facket men har aldrig varit fackligt aktiv. Det är första gången som han demonstrerar och säger att det känns bra att göra det.
– Som jag ser det har arbetsgivaren använt schemat som ett vapen att få igenom sin vilja, han vill att vi ska jobba 36 timmar istället för 33,6 timmar. Cirka 30 procents sjukskrivningar ligger vi på nu och det har han själv bidragit till.
Som han ser det handlar det också om en principfråga för hela branschen, att det som deras arbetsgivare försöker driva igenom kan drabba alla.
Anders Mattson jobbar som operatör, har gjort det i 15 år. Han beskriver det nya schemat som tortyr, att man är konstant trött och aldrig hinner återhämta sig mellan passen.
– Att jobba skift är jobbigt i sig och schemat är därför oerhört viktigt, att det är utformat på ett bra sätt. Som det är nu så känns det som utpressning av arbetsmiljön, att vd:n tvingat igenom ett schema som folk inte trivs med.
Han tycker att det är bra att de demonstrerar, att det borde hänt saker för länge sedan. Att det är ett sätt att visa sitt missnöje som känns bra när ledningen vägrar att lyssna. Han är själv ensamstående men tycker att schemat är jobbigt ändå.
Han understryker att det varit en bra arbetsplats och bra arbetskamrater.
Han är själv skyddsombud och säger att det är en allvarlig situation som uppstått när ledningen inte kan skilja på avtals- och arbetsmiljöfrågor.
Johan Gustin är även han processoperatör. Han är anställd på Stadex sedan två och ett halvt år tillbaka, innan var han inhyrd från Tempteam. Han trivdes och blev kvar, som han själv uttrycker det.
Han gillar jobbets hantverksmässiga karaktär. Att det är kul när man får till det bra. Han har alltid hoppat in om det behövts förstärkning. Det är dock tufft sedan de fick det nya schemat.

Tid till återhämtning
Han tillhör de småbarnsföräldrar som drabbats extra hårt då det är krävande att hela tiden hålla på och vända på dygnet utan tid till återhämtning.
– Det finns inte en chans till det som schemat ser ut idag, säger han och förklarar att han känner sig lite som ett levande lik.
När han kommer hem efter ett längre pass så sover han i stort sett hela tiden innan det är dags att börja jobba igen. Och då har han en son på två år och ett nytt barn på väg som han också vill hinna med.
– Det är otroligt tufft att orka med jobbet som det ser ut nu. Dessa tider är omänskliga.
Flera av hans arbetskamrater har inte orkat med jobbet utan tvingats sjukskriva sig.
– Det är trist när man inte orkar med att jobba. Det känns därför bra att demonstrera. Vi har verkligen försökt allt men utan att få gehör. Det är bara att hoppas på att holländarna agerar på något sätt.
På plats denna iskalla dag finns också tidigare klubbordförande Willy Törnqvist. Han är numera pensionär efter att ha jobbat på Stadex i 34 år, varav 25 år som klubb?ordförande.

”Skrämmande situation”
– Det är en skrämmande situation idag jämfört med under min tid. Då ansågs personalen vara en resurs och en tillgång men så är det inte idag.
Han har svårt att förstå sig på hur ledningen har kunnat lägga ett så omänskligt schema.
– Det går ju inte att jobba efter, säger han.
Jobbet har inte förändrats så mycket sedan han slutade, en viss automation har skett men i stort sett gör de samma idag som då.
Han såg en blänkare om den planerade demonstrationen och tyckte att det var viktigt att gå hit och visa sitt stöd.
– Jag känner fortfarande för min gamla arbetsplats. Många av de som jobbar idag har jag också jobbat med. Känner verkligen med dem, inte minst då det här har varit en bra arbetsplats.