De sista skakiga dagarna på Milko
Den 5 februari är sista
produktionsdagen i Milkos regi – mer än så vet inte mejeriarbetarna i Sundsvall
– Nej, styrelsen tog inte något beslut idag heller, säger Peter Bengtsson, som är klubbordförande på Milkos mejeri i Sundsvall och arbetstagarnas representant i bolaget.
[Ur nummer: 02/2011] Det är Peter Bengtsson som varit starkast drivande bakom kravet på att Milko borde söka en ny ägare till mejeriet i Sundsvall istället för att bara lägga ner. Han var med på styrelsemötet på Milkos kontor i Solna den 24 januari då allt skulle avgöras. Det fanns ett bud från Arla att ta ställning till, nu skulle det bli ja eller nej. Men det visade sig att det kommit in fler bud och Milkos styrelse ville inte ta ställning förrän man värderat dessa.
– Jag kan inte säga något om vilka det är eller hur lång tid det kommer att ta, säger Peter Bengtsson, som är bunden av tystnadsplikten och inte får röja några affärshemligheter.
För mejeriarbetarna i Sundsvall inneär det att ovissheten kommer att fortsätta och det är naturligtvis jobbigt. Man måste både ställa in sig på att söka nytt jobb ifall det blir nedläggning och hålla hoppet uppe om det blir en fortsättning med en ny ägare.
– Vi måste hålla två bollar i luften. Det är tufft, konstaterar Peter Bengtsson.
Första veckan i februari är sista arbetsveckan i Milkos regi. Klubben ska hålla ett informationsmöte, där man ska berätta för medlemmarna om hur a-kassan fungerar, hur formulären ska fyllas i och så vidare. Även om Arla eller någon annat mejeriföretag skulle köpa så blir det ju ett stopp i produktionen.
– Det är en helt ny värld för oss som har jobbat länge och inte behövt söka jobb, säger Peter Bengtsson, som senare på dagen själv ska träffa omställningskonsulten från Lernia för att tala om sin framtid. Den vet han inget om.
Hans uppfattning i ödesfrågan är däremot mycket tydlig.
– Sundsvallsmejeriet är ett modernt och väl fungerande mejeri som ligger geografiskt mycket bra till. Att lägga ner mejeriet vore ett slöseri med ägarnas pengar, med deras kapital, och det vore också ett slöseri med personalens yrkeskunnande. Om Arla eller någon annan vill ta över och driva mejeriet vidare vore det fel av styrelsen att säga nej.
Väckte nya tankar
Det var Peter Bengtssons uttalande i media i oktober om att Arla borde gå in och köpa som satte ingång diskussionerna som ledde fram till de nya anbuden. Milko ägs av 600 bönder. De har ett stort behov av nytt kapital.
I november lade Arla sitt bud som först betraktades som fientligt. Det var uteslutet, sades det från Milkos sida. Men sedan kom processen igång.
– Vi fick hjäp att Sundsvalls kommuns nye moderate kommunalråd Magnus Sjödin och hans kollega från Miljöpartiet. Vi bjöd in dem till klubben och vädjade till dem att hjälpa oss att medla i denna process. Han gjorde en bra insats trots att många hade synpunkter på att han var moderat.
Sista styrelsemötet
När Mål & Medel besökte mejeriet i Sundsvall för att ta tempen på de kämpande mejeriarbetarna var det tre veckor kvar till sista produktionsdagen. Denna måndag höll klubben sitt sista styrelsemöte, för hur det än kommer att gå är tillvaron som klubb inom Milko slut, det vet man.
Kent Grönblad, som suttit i klubbens förhandlingsgrupp, är fortfarande optimistisk.
– Men man vet inte, tillägger han snabbt. Ett nytt beslut förutsätter att bönderna visar sunt bondförnuft.
Peter Bengtsson påpekar med ett underfundigt leende att han är bondson och vet hur bönder tänker.
– Jag kan förstå deras perspektiv. Jag växte upp på en mjölkgård. Mina föräldrar hade en gård som räknades som ganska stor med ett 40-tal mjölkkor och de hade investerat i en ny lagård. Det var på 70-talet. Det här gör att jag kan se saken från båda håll. För bönderna är avräkningspriset allt och det har inte hängt med i prisutvecklingen. Priset på mjölken som säljs i butiken till konsumenterna har hållits nere.
Inte trovärdigt
Att säga att mjölken är lokal om den körs från Milkos mejeri i Hedemora är inte trovärdigt, det är 31 mil dit, säger Peter Bengtsson.
Han har varit mycket i media och talat för det egna mejeriet. Han har betonat den lokala förankringen. Efter att ha jobbat på mejeriet i 30 år – han började den 10 augusti 1980 – har han en speciell relation. Och det är inte bara han som har det. Det är många som jobbat länge och det är många som tycker att Sundsvall ska ha ett eget mejeri.
Kent Grönblad, som jobbar i förråd och inköp, säger att det inte bara handlar om de cirka 100 jobben på mejeriet. Det är också alla tjänster som skapas kring fabriken. Dessa verksamheter skapar viktiga jobb.
– Jag har varit i kontakt med leverantörer som är oroliga. De har lokala avtal och det gäller firmor som servar med tvätt, svetsning, städning och så vidare.
Kent Grönblad har själv jobbat i tio år på mejeriet och började som chaufför med kundkontakter. Då fick han klart för sig närområdets betydelse, det sträcker sig med 3 mils radie runt Sundsvall. Här är det mejeriets egna anställda chaufförer som distribuerar. Externa åkare kör till Östersund och Härnösand. Det är k-mjölk man levererar.
* Är det några som tagit in nedläggningen och sökt nya jobb?
– Jo, men inte många. Det är bara två stycken, säger Kent Grönblad. Det kan också bero på att de flesta har jobbat väldigt länge. De har inte någon akademisk utbildning och de är inte så attraktiva på dagens arbetsmarknad.
Själv är Kent Grönblad 56 år. Av omställningskonsulten har han fått lära sig skriva CV. Det var för honom något nytt. När han sökte jobb senast var det bara att ringa tills man fick napp.
Kent har haft många olika jobb, bland annat som kock och chaufför. Framförallt har han ett stort nätverk genom att han varit aktiv i idrottsrörelsen. Om det inte blir någon affär med Arla, och det blir nedläggning, så har han en hel del trådar att rycka i. Han oroar sig inte. Han tror att det kommer att ordna sig.
– Jag har många kompisar inom fotbollen och hockeyn som frågar mig hur det går och säger att de har jobb åt mig om mejeriet läggs ner. Men alla har inte samma nätverk. Och då betyder den hjälp man kan få av omställningskonsulten mycket.
Jobbar på ända in i kaklet
All produktion ska flyta på som vanligt till lördagen den 5 februari. Deras uppgift är att jobba på ända till slutet, ända in i kaklet.
I somras kom Milkos styrelse med nedläggningsbeslutet. Det var en chock för oss, säger Robert Kuusikko, maskinförare, som jobbat sedan 1994.
– Jag hade väntat mig neddragningar men inte nedläggning.
* Hur ser du på det nu?
– Jag är inte så orolig. Jag har lite uppdrag, bland annat som nämndeman i tingsrätten, att falla tillbaka på. Jag är också huvudskyddsombud och regionalt skyddsombud. Det gör att jag känner många. Men det är klart att det är nervöst, säger han och tillägger:
– Jag har barn och villa som jag måste betala. För oss är det en väldig tur att Livs tog den större avgiftshöjningen för att behålla de 200 dagarna. Vi är beroende av dem.
Nils-Olof Bylund kör distributionsbil en vecka och plockar i kyllagret den andra veckan. Det är chaufförsjobbet han gillar bäst. Det händer alltid något, särskilt nu i dessa bråda dagar då det är mycket snö och is. Han kör till dagis, skolor och en del butiker i stenstaden.
– Det är många kunder som undrar hur det går. Men vi chaufförer är inte uppsagda. Vi ska gå över till Metab som är ett dotterbolag till Valbo Transport. Om Arla tar över oss vet vi egentligen inte vad som kommer att hända. Vi borde väl få vara kvar. Chaufförer behövs ju.
Peter Bengtsson säger att det är väldigt enkelt för Arla att ta över mejeriet i Sunds?vall, det är bara att byta skyltarna och köra produktionen vidare. Om det går i lås vill Arla ta över både den kunniga personalen och maskinerna. Inget ska plockas ner.
– Hoppet lever, säger Kent, men kan inte låta bli att skämta: Liket lever.