Torka

En novell av Erik Löfvendahl

Han betraktar sitt eget ansikte i hisspegeln; något har hänt, det är som om ögonen sjunkit in i sina hålor, kinderna har blivit magra. Det hela gör honom en smula illamående. Hissen strävar uppåt, den tycks gå extremt långsamt, han undrar om det är något fel på den.
När hissen stannar upptäcker han att dörren är trög också. Han åker i den här hissen var och varannan dag, för att besöka henne, och han har aldrig förut tänkt på hissens långsamhet eller hissdörrens tröghet.
Han står framför hennes dörr, den här dörr­en som han har sett tusen gånger, ändå är den förändrad, den är mindre och smutsigare än han minns den.
Alla andra har skaffat säkerhetsdörrar, inte hon; det är som om hon bönar och ber om att få inbrott, det är en fantasi han har. Att han en dag ska upptäcka att dörren är uppbruten, ja, att den kanske står på glänt, och så ligger hon ihjälslagen någonstans i lägenheten.
”Vedervärdigt, förnedrande”, mumlar han för sig själv, plingar på dörrklockan.
Han hör hennes gälla röst: ”Kom in!”
Han öppnar dörren och stiger in i hallen där det alltid luktar unket och instängt. Han brukar be henne att vädra då och då, men hon säger att hon är så frusen av sig och att det beror på hennes snåla hyresvärd.
”Jag är här nu”, säger han.
”Vill du ha en kopp kaffe?”
”En skvätt kan jag väl ta”, säger han.

Han tar av sig skorna, hänger upp den slitna rocken, därpå går han in i hennes vardagsrum där allting har sett likadant ut i decennier. Han hör henne rumstera om i köket.
”Vi sitter här”, säger hon med sin hesa röst.
Han går in i köket, slår sig ner vid köksbordet. Modern går fram till honom och stryker sin magra hand över hans kind. Han vrider sig undan som vanligt, ser ner i bordet.
Han undviker hennes ögon. Han har aldrig tyckt om hennes ögon. En dag ska han säga det till henne, inte idag. Han tycker att hennes ögon är kalla och krävande.
Han bläddrar nonchalant i tidningen på köksbordet, tidningen ”hemifrån”. Hon har alltid haft samma lokaltidning, den har följt med henne genom livet.
”Jag vill veta vad som händer hemma, skvaller och sånt, det gör mig glad”, har hon sagt.
Nu står hon kvar intill honom.
”Har du fått nåt nytt jobb?” frågar hon.
”Nej, tror du att någon vill ha en medelålders man som har framtiden bakom sig?” säger han bittert.
”Pssyyyy, säg inte så, du vet att du inte mår bra av att vara så negativ.”
”Jag är realistisk, lagret stängde; that’s it, som man säger.”
”Du passar som lagerförman, bara du får visa vad du kan så kommer det att gå bra, men du måste se lite gladare ut”, säger hon och sedan försvinner hon bort mot köksbänken där hon ägnar sig åt kaffebryggaren.
Plötsligt tittar han upp och grips av en paradoxal värme. Han ser henne hälla upp kaffe på den där gamla termosen, och sedan hur hon ordnar med köpekakor på ett fat. Han tänker på att hon är lika ensam som han. Det är högtidsstunder för henne när han hälsar på henne, har hon sagt.
Han tänker att han skulle vilja ge henne en kram. När hon granskar honom är hennes ögon som vanligt uppfordrande, ja vassa, tycker han. Lusten att krama henne försvinner.

Hon kommer ilande med kaffetermosen och fatet med köpebröd, pratar gamla minnen från ”hemmavid”, som hon kallar det; den där hålan som en gång spydde ut dem. Han har aldrig velat återvända, medan han varje dag tvingas lyssna på hennes snyfthistorier om ett ställe som – handen på hjärtat – inte behandlade någon av dem särskilt väl. Tänk vad det pratades om historien hon hade med hans far. Alla visste att denne en dag skulle gå vidare till nästa fruntimmer, han var bara så’n, Magnus far.
”Vad tänker du på?”
”Ingenting”, säger han.
”Så svarar du alltid, en dag kanske du skulle vilja öppna dig för någon … jag tror att det skulle vara nyttigt.”
Under många år hade hon ett porträtt av Magnus far stående på chiffonjén i vardagsrummet. Han har inte sett fotografiet på länge. Varför hon hade porträttet framme, vet han inte, det är outgrundligt. Outgrundligt också att hon aldrig talat illa om honom. Som om han vore något sorts helgon.

En dag ska jag söka upp honom, tänker han, och skära halsen av honom. Med ett förvånat uttryck i ögonen ska han stå där – i kretsen av sin senaste familj – medan livet rinner ur honom.
Nu pratar hon om en av väninnorna som visst startat eget där i byn. Fabriken där hon förut arbetat blev nedlagd på grund av en utländsk ägare som plötsligt ångrade sitt köp.
Men väninnan lät sig tydligen inte nedslås; ”det är ruter i den kvinnan”. Nu har hon öppnat en ”hudsalong”; han tittar ut genom fönstret, hånflinar.
Modern böjer sig fram emot honom och säger:
”Det kommer dagar då min hemlängtan är så stark att jag bara gråter.”
Han möter inte hennes blick, han vet att den inte är vass just nu.
Vad angår honom hennes hemlängtan?
”Varför flyttar du inte tillbaka?” säger han så lugnt han kan.
”Hur skulle det se ut, tror du? Komma hem med svansen mellan benen när jag har talat mig varm för storstaden ända sedan vi kom hit.”
”Du kan köpa en flott lägenhet där, sälja det här råttboet”, säger han och kan inte låta bli att låta föraktfull i tonen.
Han granskar hennes magra ansikte, studerar hennes förtorkade, tunna kropp som inte kan göra några kläder rättvisa längre.
Den andra fantasin sköljer över honom. Att han en dag försvinner.
Trots att de träffas så ofta vill hon ringa till honom och försäkra sig om att allting är bra.
Han ser sig själv i andanom sitta i sin egen lägenhet och lyssna till de ettriga signalerna från telefonen.
Äntligen fri, ska han tänka medan han nogsamt viker sina kläder och stuvar ner dem i en resväska.
Han upptäcker att hon ser på honom, studerar honom på det där sättet som fyller honom med någon sorts odefinierbar ängslan.
”Jag ser vad du tänker på”, säger hon med sin hesa röst.
Det lugnar honom, hon kan naturligtvis inte veta vad han tänker på.
”Jag är idel öra”, säger han.
”Du har tråkigt och vill gå hem, vad du nu ska där och göra. Jag undrar verkligen vad du gör hela dagarna?”
”Ingenting.”
”Då kan du väl lika gärna vara här hos mig, jag har ingenting emot att du sitter här och gör ingenting”, säger hon och ler sitt allra mest moderliga leende.
Han betackar sig för hennes moderlighet, det faktum – som bara beror på en elak slump – att den där kvinnan råkar vara hans mor är den enda anledningen till att han befinner sig här.

Det finns en annan fantasi också, att han ska berätta för modern vad han gör hela dagarna i sin arbetslösa ensamhet. Att han inte sällan slösar bort sin ynka arbetslöshetsersättning på kvinnor som mot skyhög betalning talar med honom i telefon.
Han börjar skratta.
Modern ger honom en förvirrad blick, harklar sig.
”Vill du att vi ska titta på film?”
Om han säger nej kommer hon att bli olycklig; igen.
Han nickar, okej, han kan göra henne till viljes för den här gången.
De går in i vardagsrummet, han slår sig ner i bästa fåtöljen. Modern sätter sig som vanligt i soffan. Med fjärrkontrollen trycker hon på tv:n där hennes favoritkanal TCM är förinställd.
Ivrigt knappar hon fram tablån.
”Borta med vinden börjar snart” utbrister hon. ”Det är en riktig film.”
”Jag vet”, säger han uttråkad.
”Ska vi titta på den?”
”Jag kanske ska dra mig”, säger han och iakttar hennes besvikelse som alltid yttrar sig på samma sätt; trumpenhet.
”Okej, jag stannar väl då”, säger han och försöker le, men inser att det bara blir en kall grimas.
Hon klappar händerna av förtjusning.
Han vet att hon har sett filmen tusen gånger, men den gör henne lika gott varje gång. Det är tårarna hon vill åt. Det tycks inte finnas något annat än en bra film som kan krama tårar ur denna kalla kvinna, tänker han.
Det skulle väl vara om jag vore död eller spårlöst borta.

—
Erik Löfvendahl är kulturskribent i SvD och LO-tidningen.
Har publicerat åtta romaner och ett stort antal noveller i fackpress, radio och antologier.
Senast som han medverkade i antologisammanhang var i Noveller för världens barn (2008).