Hon skriver om arbetares villkor och prisades just för sin diktsvit om socialism. Jenny Wrangborg tror dikten kan vara mer effektiv än debattinlägg för att förändra samhället.
– Folk sänker garden inför kultur, säger hon.

”Men vad ska du bli när du blir stor?” Den frågan brukade Jenny Wrangborg få när hon presenterade sig som kallskänka. Som författare möts hon av helt andra reaktioner.
– Det är mer respektabelt att vara poet och det gör mig förbannad, säger hon.
Värkande fötter, en övervakande chef, kokhet frityrolja över händerna – så ser världen Jenny Wrangborg skildrar ut. Själv fick hon inte jobba kvar efter en säsongsanställning på grund av sitt fackliga engagemang. Det sporrade henne att skriva debutboken ”Kallskänken”, om den verklighet som ofta göms bakom debatter om livspussel och RUT-avdrag för medelklassen.
– Skrivandet är ett sätt att upptäcka min egen position i samhället, hur allt hänger ihop. Det är ett sätt att göra verkligheten mer verklig, säger hon.

Kollektivets röst ljuder
Den klassiska arbetartraditionen ekar i Jenny Wrangborgs dikter, men det är dagens samhälle hon beskriver. Ibland är skillnaderna små. ”Det är Sverige 1918. Det är Sverige 2010”, skriver hon. Fortfarande måste man slåss för övertidsersättning eller för rätten att vila benen ett par minuter. I Wrangborgs poesi är det också kollektivets röst som ljuder.
– Det händer inte så mycket om jag kämpar själv, säger hon.
Men den fackliga rörelsen skulle behöva få tillbaka visionerna, menar Jenny Wrangborg. Nyligen skrev hon en diktsvit om socialismen, ”En diktsvit om det möjliga samhället, ett nytt språk till den nya människan”. För den fick hon också LO:s kulturpris.
– Jag trodde inte LO skulle ge pris till något som så rakt på sak pratar om socialism. De gör ju inte det så mycket själva.

Uppsving för arbetarlitteraturen
Samtidigt ser Jenny Wrangborg ett uppsving för arbetsskildringar inom litteraturen.
– Jag tror det beror på ett hårdare arbetsliv och att fler vill berätta om det. Förhoppningsvis kommer det också att påverka debatten.
Att moderaterna kunde kalla sig ”det nya arbetarpartiet” tror hon beror på att ordet tömts på mening. Där har poesin en politisk uppgift. Den kan bidra till att skapa ett nytt språk och att gjuta liv i ord som solidaritet. I sommar ska Jenny Wrangborg också utveckla sin diktsvit om socialism. Hennes vikariat gick just ut och hon är glad för en stunds vila.
Men till köket återvänder hon.
– Jag får mer skrivet när jag jobbar. Och jag tycker om lagkänslan som uppstår i ett kök. Man är helt olika människor med helt olika fritidsintressen men man har ett gemensamt mål och måste samarbeta.