Förtryck och censur kunde inte tysta dem. Men exilen innebär nya svårigheter. I en ny antologi berättar exilförfattare om kampen för språket, identiteten och friheten.

– När du lever i sådana här länder och kritiserar något måste du fortsätta framåt. Du måste redovisa din åsikt. Då vet du också att du måste betala, säger den iranska journalisten och kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan.
Hon är en av de exilförfattare som medverkar i antologin Fria ord på flykt (Rámus förlag) där det handlar om ordet som motstånd. På trevande engelska har hon just förklarat varför hon inte är modig: Hon är inte längre kvar i Iran. Efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter, vilket bland annat gav henne Olof Palmepriset, tvingades hon att fly. Nu är hon fristadsförfattare i Sverige, en situation hon delar med de andra exilförfattarna som medverkar i antologin. Som en röd tråd genom deras berättelser går förföljelser, hot, påtryckningar och våld. Det är som en provkarta över rep­ression­ens mekanismer – och över exilens pro­­blematik:
– Jag har inte så mycket kontakt med Iran nu och jag har inte så många kontakter här heller, så vad befinner jag mig på för plats? Hur kämpar man i det här sammanhanget, frågar sig Parvin Ardalan.

Kompromisslöst om kriget
Trots Parvin Ardalans invändningar är just modet det som tydligast förenar dessa författare, i allt från syriske Faraj Bayrakdars smärtsamma dikter om tortyr till Svetlana Aleksijevitjs kompromisslösa skildringar av krigets meningslöshet. Det är en särskild ironi att antologin publiceras strax efter att ledande sverigedemokrater filmats med järn­rör, när de spottar ur sig ”det här är inte ditt land”. Det fega fördömandet står i bjärt kontrast mot dessa livsberättelser. Parvin Ardalan upptäckte att hon här klassas som ”utlänning” och plötsligt be­trak­tad som en ny sorts problem.
– I Iran var jag antirasist. Men här hör jag själv till den andra gruppen. För att du kommer från ett land i Mellanöstern stämplas du som muslim och utlänning, säger hon och berättar att exilen är förvirrande på så många plan.

Öppet förhållningssätt
Faraj Bayrakdar har skrivit om litteratur och tyranni: ”Det går inte att berätta om dessa två tings sanna natur utan att prata om deras paradoxer.” Just det prövande, öppna förhållningssättet förenar många av författarna.
– Tillsammans kanske vi kan visa olika aspekter av att skriva i exil, funderar Parvin Ardalan.
När hon kom till Sverige insåg hon att undertexterna hon använt för att manipulera censuren blivit ett helt levnadssätt. Därför skriver hon mindre nu, och läser mer för att utsätta sig för ny kunskap och andra erfarenheter.
– Jag måste gå från en värld till en annan och det vidgar vyer och tankesätt. Men förvirringen är också väldigt stor.