”Vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa av arbetar­nas och den betrycktes sak.” August Palms yttrande på ett fackligt möte 1887, ledde till fängelse. Han var den förste att dömas för social­demokratisk pro­pa­ganda i Sverige.
Mäster August Palm är också den första politiska fången som läsaren möter i boken …faror för staten av svåraste slag.
– Det var inte tillåtet att kritisera varken kung, regering eller riksdag och inte heller när det gällde religion fick man säga vad som helst, berättar Lars Ekdahl, professor i historia vid Södertörns högskola och en av bokens redaktörer.
Vi sitter i hans arbetsrum nio våningar upp med en vidsträckt utsikt över Flemingsberg. Det har gått en månad sedan boken om de politiska fångarna på Långholmen (1880-1950) släpptes.
Vad menas här med politisk fånge? Jo, människor som dömts till fängelse för politisk, facklig och journalistisk verksamhet med anknytning till arbetarrörelsen.
– Vi visste att det var många kända personer som suttit på Långholmen, som August Palm och Hjalmar Branting, men inte att det var så många okända inom arbetarrörelsen som drabbats av politiska domar. Det kom som en överraskning.
Det som förvånat honom, är att åklagare och domare i rättegångarna inte försökt dölja att det handlat om politiska domar.
• Varifrån är bokens titel hämtad?
– Det var en av åklagarna som använde det uttrycket vid en rättegång, att han betraktade dem som stod åtalade som faror för staten av svåraste slag, och det var samtidigt som han sa att den inre fienden var mycket allvarligare än den yttre.
Det som framkommit tydligt i arbetet med fångboken, är enligt Lars Ekdahl, att arbetarrörelsen betraktades som ett hot mot samhället och dess utveckling.
– Även om det inte fanns någon tydlig koppling så är det lite speciellt att Långholmen byggdes ungefär samtidigt som det socialdemokratiska partiet bildades. Företrädarna för arbetarrörelsen var utsatta för en mycket hård kontroll. Det fanns ofta polis på plats under fackliga och politiska möten, berättar Lars Ekdahl och fortsätter:
– Polisens uppgift var att rapportera om vad som sagts, vilket inte sällan ledde till åtal och fängelse. Det var mycket tydligt att det rådande samhället kände sig hotat och att man därför byggde upp en polisapparat och skärpte lagstiftningen.

Förtal och spelregler
I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet handlade de politiska domarna mycket om så kallade förtalsmål. Senare kom domarna att handla om kampen om spelreglerna på arbetsmarknaden.
– Många strider handlade om strejkbryteri. Mycket tyder på att arbetsgivarna i Sverige fick hjälp av arbetsgivare i andra länder att rekrytera strejkbrytare.
Det här säger han är något som inte varit känt tidigare, hur arbetsgivarna stöttade varandra och höll ihop över gränserna. Strejkbrytare var vanligt förekommande och även användandet av lockoutvapnet. Det ledde till hårda motsättningar på arbetsmarknaden och till att fackligt och politiskt aktiva inom arbetarrörelsen dömdes till fängelse.
– Boken klargör att det var mycket konfliktladdat under mellankrigstiden, mer än vad man tidigare trott. Vi vet att det var strejker och konflikter men inte att det tog sig sådana här starka uttryck, att staten såg till att de som protesterade mot strejkbryteri hamnade i fängelset. Det är nytt.

Samförstånd saknas – återigen
Han tycker att boken indirekt säger en del om dagens situation, att det inte längre råder något samförstånd på svensk arbetsmarknad.
– Om man lyssnar på företrädare för partiet och för fackföreningsrörelsen så talar de fortfarande om en svensk modell och samförstånd men jag tror att man lurar sig själv lite grann om man tror att det finns kvar något av detta.
Enligt hans uppfattning har arbetsgivarsidan för länge sedan lämnat denna tradition och sedan 1980-talet haft som mål att försvaga den fackliga rörelsen, bland annat genom att verka för att vi inte har full sysselsättning.
Hur ser det ut idag? Har vi en fungerande demokrati? Finns det risk för politiska domar även i dagens samhälle? Ja, Lars Ekdahl menar att det är just detta som boken handlar om, vår demokrati.
– Vi har fortfarande lagar som inte säger i detalj hur man ska döma. Det är alltid så att det finns ett handlingsutrymme för de som sitter i våra domstolar. Det här är något som jag tycker att vi inte har diskuterat tillräckligt mycket. Varje samhälle måste ha en form av övervakningssystem och säkerhetspolis, men frågan är vilket handlingsutrymme ska denna repressiva apparat ha? Hur mycket får man säga och vad får man inte säga?