Bok: Alice Munro,Tiggarflickan, Atlas 2013

Att Alice Munro fick Nobelpriset var en välkommen nyhet. Men dagarna efteråt klagade Christian Lorentzen på London Review of Books: ”Munros apolitiska karaktärer är rädda för den moderna världens intrång i deras fallfärdiga hörn av ett lantligt Ohio”. Ett typiskt nedvärderande av Munros mer lågmälda stil, som missar de insprängda käftsmällarna. De hisnande vändningarna berättelserna tar. Där finns ett absolut gehör för människorna. En djupt humanistisk hållning som är långt ifrån opolitisk. Det märks tydligt i Tiggarflickan, som Atlas förlag lägligt nog ger ut i höst. Novellsamlingen från 1978 innebar genombrottet för Munro. Den skiljer sig från hennes nyare böcker: alla tio noveller kretsar kring samma person, Rose.
Alice Munro blir aldrig programmatisk när hon skildrar hur Rose försöker dölja sitt enkla ursprung, försöker anpassa sig till den konventionella bilden av kärlek, försöker få en egen relation till sin sexualitet. Livet drabbar Munros karaktärer. Och hon följer dem genom irrationella känslor och oväntade beslut, så att man förstår personerna på riktigt. Får empati för dem. Tiggarflickan är skarp, och varken konventionell eller tillrättalagd.