Bagaren hade kunder när jag köpte bröd första dagen i Grèz sur Loing. Under tiden jag väntade undrade jag var han hade hunden. Jag minns den rätt stora hunden som så gott som alltid stod bakom disken, betraktade mig och andra kunder i butiken. Sortimentet i kyldisken minns jag också, det var som att förflytta sig minst femtio år tillbaka i tiden. På diskens spegelglas simmade petitchousvanar med utbredda gräddvingar bredvid tre långsmala, utmärglade marsipangrisar. Det övriga sortimentet bestod av frukttarteletter, vaniljkrämsfyllda napoleonbakelser, moccafyllda knäckplattor, romdränkta babaringar och små, glaserade petitfour. Nu var allt detta försvunnet.
Det fanns något hos den vänlige mannen som expedierade mig som jag inte kände igen, var min minnesbild av bagaren totalt förlorad? När jag morgonen därpå köpte mitt bröd var jag ensam i butiken. Då passade jag på att fråga var han har gjort av hunden. Jag har ingen hund, svarade bagaren. Jag övertog i september förra året. Hunden var förre ägarens, säger han, sträcker ut ett finger, pekar och sänder en blick upp mot taket. Jag blir stående med brödet i näven, språkförbistringen oss emellan gör att jag inte vet om det är hunden eller förre ägaren som befinner sig där uppe.