ans morgnar roar det mig att gå till honom och köpa bröd. Har han kunder i affären får jag mer tid att se vad som finns i diskarna, att syna bakverk har suttit i mig sedan jag arbetade i yrket. Första dagarna märkte jag att sortimentet förnyats, petitchousvanarna är utbytta mot moussebakelser. Det traditionella finns kvar, frukttarteletter, éclairer med moccaglasyr, uppskurna flanbitar med och utan aprikos, annat är otänkbart i ett land där sockerbagarkulturen fortfarande hålls vid liv. Sonen ansvarar för tillverkningen, fadern sköter affären. Den äldre har jag blivit mest bekant med. Han vet att jag vill ha La graine, brödet med linfrö som han förnyat sortimentet med.
Varje morgon låter han mig grunna på vad jag ska välja till eftermiddagen, rektangulära med choklad, florsockerpudrade med mandelmassa eller de med äpple. Ibland slår jag till med ett flan, stort så det räcker för två, tarteletter med aprikos eller bigarrå, eller en mousse med tre sorters choklad, vit, mjölk, mörk. Fadern och jag kommer bra överens, är vi ensamma ägnar vi oss åt enkla språkövningar. Han är lika noga med de franska uttalen som han är då han räknar växelmynten i min näve. Jag har fått för mig att vi roas lika mycket. I varje fall mötte det inga hinder när jag frågade om jag kunde ta med kameran, fotografera det de har i diskarna. Han bad mig vänta till veckändan, då diskarna är fyllda.
En söndag hade han kö utanför butiken, då var det renrakat i diskarna på måndagen. Veckan därpå fanns det bakelser kvar i kyldisken ända till tisdagsmorgonen.
Då tyckte jag synd om honom och köpte ett par alltför storvuxna flan till eftermiddagen.