Fredrik Ekelund, Som om vi aldrig hade gått här, Bonniers förlag 2013.
Detta är den andra delen av Fredrik Ekelund självbiografi och tänk så bra den kunde ha blivit om författaren tagit till sig det beröm han fick av sin gamle lärare: ”just så ska det vara inga onödigheter, inga meningslösa utvikningar”. Han har ju så mycket att berätta, om gänget, om fotboll, om förhållandet till sina föräldrar och släktingar, om förälskelser, om klasskamrater, om det successiva erövrandet av litteraturen, först genom hjältar som Hermann Hesse, Thomas Mann och senare Bob Dylan. Ja, över huvud taget om hur smärtsamt, men ibland också härligt det kan vara att växa upp.
Men problemet, och det är naturligtvis ett helt avgörande problem, är sättet han gör det på. Det är alldeles tydligt att Fredrik Ekelund har stora litterära ambitioner, för stora. Han skriver litterärt och uppstyltat och krångligt på ett sätt som hämmar läsningen betydligt. Vissa ordvändningar är farligt nära pekoralen. Det går bara inte att till exempel skriva att fyra, fem elever i ”skolgårdsfloran” sticker ut ”som stora, vackra orkidéer i ett hav av maskrosor”.
Hans FALK