Majgull Axelssons skildring av en romsk kvinna har gjort henne medveten om smygrasismen

Att romanen ”Jag heter inte Miriam” landar mitt i dagens debatt om romers situation var på sätt och vis en slump. Men Majgull Axelssons skildring av en romsk kvinnas liv är en välriktad känga mot den svenska självgodheten – då som nu.
”Det vet man ju hur zigenare är”.
När Majgull Axelsson började skriva om den romska kvinnan Miriam hade det ännu inte kommit romska tiggare till Sverige. Under en fest började hon diskutera de ökända så kallade ”tattarkravallerna” i Jönköping, 1948, som hon hörde talas om redan vid 16 års ålder. Då gick folk man ur huse för att jaga bort resandefolket i staden.
– Jag tyckte det var skandalöst det smålänningarna gjorde, vad man skrev i tidningarna och hur människor jagade på rasismen, säger Majgull Axelsson, som bestämde sig för att ta reda på mer om det mörka kapitlet i svensk historia.
”Det vet man ju hur zigenare är.” Meningen hade kunnat uttalas då. Eller nu.
– Romanen har gjort mig oerhört medveten om tendenser i det här landet, att vi inte är så renhjärtade som vi tror, säger hon.

I Jönköping steg karaktären Miriam fram i Majgull Axelssons huvud – det är hennes liv berättelsen kretsar kring. Hela livet lever Miriam i Sverige under falsk identitet innan hon vågar glänta på dörren till sin ungdoms minnen: Då hon satt i koncentrationsläger.
– För femton år sedan hade jag inte skrivit om lägren. Men de överlevande vittnena är gamla nu, inte många kommer att skriva mer. Och det har skrivits väldigt lite om romerna där. Därför tyckte jag att jag kunde ta mig den friheten, säger Majgull Axelsson och tillägger: Ibland har man god hjälp av sitt dåliga omdöme.
Hon gjorde gedigen research och intervjuer med bland andra Hans Caldaras och Irene Hertz-Weitzberg, en av de flyktingar som kom till Sverige.
– Det som gjorde djupast intryck på mig i hennes historia var att de slogs så mycket i lägren. Det var ett ständigt pågående våld, där alla slogs med alla. Därför var det så viktigt att ha en kompis, eller en syster.

Men Miriam vet att det inte finns någon nåd för romer – alla tycker sig ju veta hur zigenare är. Alltså bär hon sina bördor ensam.
– När vi hade releasefest för boken var det två personer som sade till mig: ”Min mamma är Miriam”, berättar Majgull Axelsson och menar att många tvingats bryta med sina traditioner för att accepteras. De som sticker ut i traditionella kläder diskrimineras fortfarande öppet.
Själv tar Majgull Axelsson främst med sig en beundran för Miriam från romanarbetet.
– Det är lite fånigt att beundra sin egen romangestalt. Men i den verklighet Miriam levde i var det alldeles riktigt att dölja sin identitet. Jag tycker synd om henne för den bördan. Men hon lever ett gott liv – och det är den bästa hämnden man kan ge nazisterna.