Sahar Delijani, Jakarandaträdets barn, Forum 2014.
Detta är inte en bra roman, men ändå läsvärd.
Hur kan det vara så?
Jo, å ena sidan är framställningen av mullornas brutala politiska och religiösa förtryck i Iran så detaljrik, skrämmande och trovärdig att den verkar självupplevd. Och så är också fallet. Liksom i boken var hennes mor politisk fånge och författaren själv föddes i ett kvinnofängelse.
Här har boken sitt stora värde, liksom i skildringen av andra konkreta händelser som massprotesterna efter presidentvalet 2009 som hänsynslöst slogs ned av revolutionsgardet.
Å andra sidan är framställningen inte helt lyckad. Antagligen har författaren haft som ambition att skapa fördjupning genom att låta många röster höras och hoppa mellan olika tidsplan, men det åstadkommer istället mest förvirring. Dessutom är klichéerna alldeles för många och bildspråket ofta långsökt.
Denna bok är mycket angelägen som samtidshistoriskt dokument, men knappast som litterär skapelse.
Hans Falk