KLASSIKER. Harry Martinson, Nässlorna blomma, Bonnier Pocket 2015.

Det är 80 år sedan Nässlorna blomma för första gången såg bokdiskarna. Den ges nu ut som pocket med ett nyskrivet förord av Nina Björk. Den är delvis självbiografisk och handlar om Martinsons barndom, han föddes 1904.

Jag vill hävda att boken fortfarande är aktuell. Kanske för att berättelsens hjärtskärande kärna tyvärr fortfarande är relevant: det ensamma barnets brist på kärlek och förståelse. Bokens Martin är föräldralös: ”Min far är död och min mor är i Kalifornien”. Som sockenunge utackorderas han till den som kräver minst betalt för att ta hand om honom. Vilket ger en obehaglig samtida beska i munnen: Är det inte så det ser ut när välfärden står under kniven? Vilka får ta hand om våra gamla? De som kräver minst betalt. Martinson skonar varken samhället eller barnet i sin skildring, och det är på sätt och vis befriande: Han försöker skriva så sant, så precist, han kan.

Det vi vet om författaren kan kanske också inge hopp: Att barnet som fick bannor för att han fantiserade för mycket växte upp och blev nobelpristagare i litteratur.

Henrik Johansson