När dödsdomen mot den oskyldige Joe Hill avkunnades var hans sista hälsning: ”Don’t mourn! Organize.” ”Sörj inte! Organisera!” Då hade redan myten om Joe Hill smält samman med människan. Av alla kämpar för arbetarnas sak är han kanske den mest undflyende. Göran Greider gör ett mer än lovvärt försök att följa honom i spåren och är noga med att redovisa vad som är fakta och vad som är spekulation och gissningar. I Greiders bok får vi följa Joel Emanuel Hägglund från det religiösa och musikaliska barndomshemmet i Gävle till när han 39 år gammal som Joe Hill för 100 år sedan sköts ihjäl av en exekutionspluton i Salt Lake City i staten Utah.

Joe Hill var 23 år gammal när han emigrerade till USA. Där han snart gick med i IWW, Industrial Workers of the World, en fackförening som Greider betecknar som anarko-marxistisk och vars mål var att organisera världens alla arbetare i avsikt att störta kapitalismen och göra slut på allt förtryck. I USA lyckades IWW tämligen väl och organiserade till exempel de migrantarbetare av olika nationaliteter som kallade Hobos, en grupp som Joe Hill själv tillhörde. De åkte runt i godsvagnar och tog påhugg som skogshuggare, skördearbetare eller vad som fanns att få. Detta måste ses som en bragd om vi tänker på hur svårt den svenska fackföreningsrörelsen idag har att organisera till exempel bemanningsanställda, telefonförsäljare och utländska kontraktsanställda.

Joe Hill var en agitator främst genom sina sånger. Han var mycket musikalisk och spelade åtminstone piano, fiol och gitarr och var dessutom ett språkgeni. Det gjorde att han kunde skapa slagfärdiga, humoristiska och medryckande sånger, ofta på religiösa melodier. De handlade till exempel om kraften i organisationen, om föraktliga strejkbrytare och hycklande präster som i hans mest kända sång ”The Preacher and the Slave” med den refrängen ”Work and pray/live on hay/you´ll get pie in the sky when you die”. Det kan också nämnas att Joe Hill var något av en feminist. Genom sången ”Rebel Girl”, en hyllning till en kvinnlig kamrat i IWW försökte han entusiasmera fler kvinnor att engagera sig i den mansdominerade rörelsen.

Dessa sånger fick ett enormt genomslag och sjöngs på mass- och strejkmöten över hela USA och för övrigt inte bara där utan över hela världen. Så är flera av hans mest kända sånger översatta till svenska.

Efter Joe Hills död följdes hans kista av 30 000 människor i Chicago och utanför kapellet där han skulle kremeras hölls tal på engelska, svenska, ryska, spanska, tyska, italienska, jiddisch och ryska. Enligt hans sista vilja delades sedan askan upp och lades i kuvert som skickades till sympatiserande organisationer världen runt, dock uttryckligen inte till Utah.

Och Joe Hills minne lever. Det har Göran Greider nu bidragit till, och det var inte länge sedan Bruce Springsteen inför storpublik sjöng den kända minnessången ”I Dream´t I Saw Joe Hill Tonight”.

HYLLNING. Göran Greider, Städerna som minns Joe Hill. En svensk-amerikansk historia, Albert Bonniers förlag 2015.

Hans Falk