Det pågår fortfarande en intensiv debatt om kärnkraftens framtid. Ska Oskarshamns reaktorer efter att ha renoverats för åtta miljarder kronor stängas? De fackliga ledamöterna i styrelsen säger nej. Det är allt för stor kapitalförstörelse.

Själv har jag varit vacklande, framförallt på grund av klimatfrågan. Därför ville jag läsa årets nobelpristagare, Svetlana Aleksijevitjs reportagebok om Tjernobyl.

De mardrömmar som kom efter en heldags umgänge med boken var jobbiga. Rösterna som återgavs talade alla på samma sätt. Sorgen är så outhärdlig och de trevar på ungefär samma sätt efter någon slags filosofisk mening. Uppenbarligen är det journalisten som låter sina ord och formuleringar uttrycka deras tankar och känslor. Det är ingen bandad utskrift.

Desto mer drabbad blir jag när jag googlar en av de filosofiska rösterna, Gennadij Grusjevoj, och upptäcker att han går att hitta på nätet. Han har fått ett norskt människorättpris 1999 för sitt demokratiska arbete. Det finns ett fotografi på honom. Det avgör saken för mig.

Svetlana Aleksijevitj, Bön för Tjernobyl, Ersatz 2015.