– en novell av Ulla Englsperger

Jag tog mina matteböcker och gick in och satte mig på verkstan. Under sena eftermiddagen var jag alldeles ensam där. Pappa hade för längesedan dragit kontakten ur limpannan och gått till tidningen för att läsa korrektur. Det luktade gott av läder, klot, gamla böcker och ljummet lim. Jag tyckte om tystnaden. Från köket kunde jag svagt höra radion. Mamma lyssnade på radioteater. Då visste jag säkert att hon samtidigt satt och stoppade strumpor. Ibland hörde jag hennes välbekanta köksskrammel och småpratet med Anders. Kajsa satt i lillrummet vid skrivbordet. Hon fick inte störas. Hon läste latin. Det var svårt.
Det var trivsamt att vara avskild men ändå så nära.

Det fönster jag valt att sitta vid vette rakt ut mot det stora gräsområdet vi kallade Prärien. Där var det kolsvart även om snön låg vit. Ibland lystes hela området upp. Det var när tågen passerade långt borta, vid gränsen mot kyrkogården. Då blixtrade det av elektricitet och världen utanför fönstret färgades isblå.
I mitten av november började något hända ungefär hundra meter från min utsiktsplats. Jag gick och släckte lampan för att se bättre. Brädor, massor av brädor såg jag. Grova sladdar och maskiner. Vad i hela världen skulle det bli? Ett hus? Det var inte möjligt. Inte där på kanten av den branta slänten. Jag sprang ut i köket och frågade mamma. Hon hade inte en aning.
Redan nästa dag var stora strålkastare uppmonterade. De lyste över hela området. Byggandet gick snabbt. En träställning växte fram ur tomma intet. Varje eftermiddag rusade jag till fönstret för att se hur träskelettet sköt i höjden. Män i grova overaller arbetade till sent på kvällarna i strålkastarljuset.
Till slut sa pappa:
– Jag tror det blir ett hopptorn.

Det var precis vad det blev. Ett högt och ståtligt hopptorn. Varje tisdag och torsdag kväll tränade juniorpojkarna backhoppning mitt framför ögonen på mig. Jag iakttog dem noga. Hur de bar sina tunga skidor på axeln uppför stegen. Hur de spände bindningarna. Hur de kröp ihop i startställning på den lilla plattformen. Hur de slutligen, hopkurade, gled fram till överbackens kant där de, likt eleganta fåglar, flög iväg lätt framåtlutade med armarna efter sidorna. Jag lade varje liten rörelse på minnet. Efter landningen bromsade de tvärt och gjorde en elegant sväng. Det var tur det, för alldeles vid bromsplatsens slut rann ån.

En eftermiddag, medan det ännu var ljust och pappa fortfarande var hemma, tog han mig i armen och förde mig fram till fönstret, hytte med knuten näve mot hopptornet och sa:
– Och där, där hoppar du inte! Den backen är inte för småflickor!
Därmed var tanken född.
Mamma hade tutat i mig att jag måste känna efter innerstinne vad som var rätt eller fel. Det var detsamma vad saken gällde så skulle jag känna noga efter. Inte ha bråttom, lyssna inåt. Det andra var att jag aldrig skulle göra något jag tvekade inför. Då skulle jag se tiden an och vänta. När tvekan var borta var rätt tid inne.

Nu satt jag vid fönstret, iakttog noga armföringen på de hoppande, tänkte på den löjliga lilla snöhögen Anders och jag skottat upp i Plåtslagarbacken. Jämförde. Små grodhopp var vad vi kunde åstadkomma. Utan någon som helst elegans.

Jag lyssnade på mitt innerstinne. Många dagar. Tvekan gav sig först. Då var kanske tiden rätt. Innerstinne var inte riktigt med på noterna. Det struntade jag i.
Det skedde en torsdag. Jag väntade otåligt tills juniorpojkarna buntat ihop sina skidor och försvunnit. Ungefär en halvtimme till skulle strålkastarna vara påslagna. Det visste jag. Beslutsamt slog jag ihop kartboken. Lyssnade noga. Svagt mummel från köket. I hallen blev jag stående. Gjorde en snabb övervägning. Om jag tog pjäxorna skulle det knarra. De skulle dessutom snöras. Tiden var knapp. Snart skulle mamma ropa och undra om jag ville dricka kvällschoklad tillsammans med Anders och Kajsa. Jag bestämde mig för gummistövlarna. Det fungerade fint med bindningarna även till dem. I den utrustningen brukade jag åka fram och tillbaka på gården. Så tyst jag förmådde vred jag ner ytterdörrens handtag och tassade ut. Brolampan var släckt. Det var beckmörkt på gården. Jag famlade efter skidorna som stod uppställda mot väggen. Stavarna behövdes inte. Sedan ut genom hålet i staketet och runt hörnet på baksidan av Bergströms kåk så att ingen kunde se mig.

Det var breda, stadiga trappsteg upp till tornet. Ingen konst alls att gå där med skidorna proffsigt på axeln. Väl uppe på plattformen sträckte jag på mig och såg ut över den fint svängda överbacken som tvärt slutade där det var meningen att jag skulle knixa till och flyga iväg. Isiga men inbjudande, likt varsamt utlagda sidenband låg spåren framför mig. Jag spände läderremmarna runt stövelklackarna och böjde vristerna några gånger för att kontrollera att allt satt som det skulle. Det kändes perfekt.

Strålkastarna lyser med ens bara på mig. Jag hör hurrarop och applåder. Lätta flingor virvlar i luften. Jag lutar huvudet bakåt och låter dem landa som små smekningar i ansiktet. Stjärnorna blinkar uppmuntrande. Jag andas djupt. Lungorna fylls med vinterkall kraft. Med en hand på vardera räcket drar jag mig långsamt fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Ett kraftigt, slutligt drag med armarna och sedan bär det av. Varenda muskel vibrerar. Skidorna glider fint i spåren. Det suger behagligt i magen. Jag kurar ihop mig, redo för själva språnget. Och – jag flyger! Jag flyger! I vintermörkret finns bara jag och stjärnorna. Jag är en komet med himlavalvet som tak. När allt är som bäst börjar armarna ostyrigt flaxa hit och dit. Jag försöker desperat pressa in dem mot kroppen när skidorna lägger sig i kors.
Sedan var det inte mer.

Som en löjlig insekt satt jag fast med ändan i skarsnön. Nedfallen från skyarna. En samling armar och ben. Högra handleden ömmade. Vänstervanten var försvunnen. Det gjorde förfärligt ont där bak. Jag kunde höra blodet susa i öronen. Överraskningen var så stor att jag inte ens blev rädd, bara förvånad. Min högra skida hade lossnat. Jag kunde inte göra annat än sitta där jag satt och se hur den lugnt och fint gled iväg för att slutligen tippa över kanten och ner i den vintersvarta, trögflytande ån. I samman ögonblick släcktes strålkastarna.

Med strupen hopsnörd av gråt traskade jag sedan, steg för steg och i sidled uppför slänten och hemåt. Min rumpa var en förlamad och värkande blytyngd. Där det ömmade som mest skavde mitt livstycke. En skida. En vante. Inte ens stjärnorna var med mig längre. Det var mörker. Bara mörker.
Jag smög in lika tyst som jag smugit ut. Ställde stövlarna bakom alla andra skor. Knölade in vanten bakom elementet. Gled i strumplästen in på toaletten. Försökte värma händerna och kinderna. Ställde mig sedan och tittade i den uppslagna kartboken. Stirrade tomt på Hallands åar och funderade över om juniorerna skulle lägga märke till det runda, djupa hålet i den isvassa skarsnön nästa dag. Skulle dom skotta igen det?
– Du ser blek ut, lilla gumman, sa mamma medan hon serverade choklad. Kanske du sitter och läser lite för länge. Hon strök mig över huvudet.
– I morgon kan du få följa med mig till gymnastiken, sade Kajsa. Vi tränar fristående. Du klarar det lätt.
– Du rör dig som om du har skitit på dig, flinade Anders och sparkade mig på smalbenen.
– Jag tror det blir snö i morgon. Det är inte stjärnklart längre, mumlade jag med ögonen fastnaglade på vaxdukens gula blommönster.
Jag tänkte på skidan som flöt i ån. Jag tänkte på skidan som ensam stod lutad mot husväggen. Jag tänkte på pappas knutna näve.