Jag går inte ner i grottor. När jag var ung och på semester hörde till att gå under jord. Vad som hände är inget att orda om, men sen dess lever jag med tanken att tids nog ska jag ner. När jag kommer dit blir det nog ingen större omväxling i tillvaron, då kan det vara skönt att ha det mesta omkring sig osett.
Men jag läser om män som går under jord, senast om de 33 chilenarna som var levande begravda i gruvan, 700 meter under jord i 69 dygn, innan de räddades. I sjutton dagar levde de i ovisshet om man sökte efter dem. Dagar då otaliga prov på mänskligt beteende uppstod dem emellan. Första dagen bröt några upp lådan med nödproviant och försåg sig. Sen blev det ransonering, två kex och en tesked fiskkonserv om dagen, mindre än 300 kalorier. Oljeuppblandat vatten från maskinerna. Pannlamporna slutade fungera, batterier och lampor lossades från maskiner, det gav några svaga ljuspunkter. En ville göra upp med sin gud, och fick några med sig. Det fick andra att ge upp tankarna på att treva sig bort till stora hålet och kasta sig ner i djupet, 30 meter längre ner i gruvan.
Efter flera dygn i mörkret som skulle bli deras grav hördes ljudet av borrar som kom närmare, gick förbi och trängde djupare ner, utan att upptäcka dem. Skulle de där uppe ge upp, förklara dem döda? Den artonde dagen slog borrkronan upp ett 20 centimeter brett hål i taket. De målade borren röd och fäste lappar kring den, innan den försvann upp. Så småningom kom en mikrofon och en kamera genom hålet. Ovan jord fick man besked att alla levde. Möjligheten att få upp gruvfångarna var begränsad, då kom motsättningarna, depressionerna. Gruvan mullrade, vilket ögonblick som helst kunde livlinan brista.
Det tog ytterligare 50 dygn innan en i taget kunde göra den halvtimmeslånga resan upp genom en trång passage.
Vad som hände efter återkomsten till livet ovan jord är en helt annan historia, som tyvärr i flera fall inte slutade lika lyckligt.
Håkan Boström