I matlandet Frankrike växer livsmedelsindustrin. Men trots att många invånare är arbetslösa har företagen svårt att få tag på folk.
– Bättre arbetsvillkor och högre löner skulle göra att fler blev intresserade, säger Antonio Daraio, fackligt aktiv på ett industriellt bageri.

Frankrike är ju en stor matproducent. Det märks inte bara när man rör sig ute på landsbygden, eller gör ett besök i de franska köken, utan också på de många fabrikerna.
Livsmedelsindustrin är idag landets största industrisektor med över 440 000 anställda, enligt uppgifter från ANIA, som är livsmedelsindustrins branschorganisation.
Det är också en av få som skapar sysselsättning idag.
Arbetsgivarna har till och med svårigheter med att få tag på folk trots den höga arbetslösheten i landet. Det berättar Antonio Daraio, fackombud för FNAF CGT. Han sätter degar till bullar och vetebröd på ett industriellt bageri i Sainte-Marie-sux-Chênes i nordöstra Frankrike.
Fabriken har omkring 150 anställda, och tillhör det franskägda företaget La Fournée Dorée, som också har tillverkning i Bourgogne och vid Atlantkusten.
– Fabriken här ska nyanställa tio personer bara under de kommande månaderna. Men personalomsättning är också hög. Även om jobben sällan kräver särskilda kvalifikationer orkar inte alla med arbetstakten och slutar.

Antonio Daraio har arbetat på det industriella bageriet sedan tolv år tillbaka. När han var yngre jobbade han istället på ett av de många små bagerier som fortfarande är vanliga i franska samhällen.
– Det var ett litet familjeföretag. Stämningen var annorlunda. Mitt yrkeskunnande som bagare uppskattades mer. Nu ska temperaturen på degen vara densamma oavsett om det regnar eller är torrt väder. Fast arbetsvillkoren var ännu hårdare än här på fabriken.
Han berättar att jobbet, särskilt för dem som arbetar vid bandet, är stressigt och ganska monotont.
– Men det har blivit bättre sedan jag började. Flera robotar sköter nu en del tunga jobb.
Man byter plats vid bandet varje eller varannan timma.
Han skulle önska att arbetsgivaren tog till vara på arbetarnas erfarenheter för att förbättra villkoren.
– Alla skulle vinna på det. Det är ju de som arbetar på fabriken som är experterna.
Nöjda löntagare, som är stolta över vad de gör, gör ju ett bättre jobb. Personalomsättningen skulle säkert minska.
Det finns flera franskägda stora koncerner som Danone, Lactalis, Savencia Fromage & Dairy, Bel, Pernod Ricard, LDC och Bonduelle. Men utländska multinationella bolag som Nestlé och Mondelez International har också tillverkning i landet.
Men med få undantag är företagen inom livsmedelsbranschen i Frankrike små eller medelstora.
Omkring 98 procent av de totalt drygt 16 200 företagen inom branschen har mindre än 250 anställda.

Villkoren för de över fyrahundratusen löntagarna är förstås också olika från plats till plats.
– Det är svårt att generalisera. Men man kan säga att de som arbetar på de stora företagen ofta har lite bättre arbetsvillkor. Anställda inom sockerbranschen tillhör också de som har det bättre. De hårdaste jobben finns framförallt inom köttindustrin, säger Fabien Guimbretière.
Han har själv arbetat inom fågelbranschen, men är idag fackligt aktiv på heltid, och ingår i den nationella ledningen för ett annat franskt fack som organiserar folk inom livsmedelsindustrin, FGA CFDT.
– Gemensamt för de allra flesta är att lönerna är för låga, säger han.
Många börjar med den franska minimilönen, som idag ligger på cirka 13 600 svenska kronor i månaden, före skatt.
– Det största problemet är egentligen att lönetrappan är så kort. Så även när man har jobbat länge får man inte mycket mer betalt, säger Fabien Guimbretière.
Ett annat vanligt problem för livsmedelsarbetarna är att det är svårt att avancera. Det finns få möjligheter att göra karriär, eller att byta arbetsuppgifter.
– Vi har ett stort problem idag och det är att anställda blir utslitna i förtid, bland annat på grund av förslitningsskador. Personer som bara är i 40-årsåldern kan bli uppsagda med motivet att de inte klarar av sina jobb.
Enligt facken är det därför viktigt att de anställda får mer vidareutbildning, så att de blir bättre rustade för att byta jobb.
I Frankrike är bristen på fortbildning ett allmänt problem, men personer inom arbetarklassen är de sämst lottade.
– En fråga är också hur vi ska bli bättre på att motivera våra kollegor att utbilda sig.
Alla vill inte, säger Antonio Daraio.
Enligt de båda fackrepresentanterna är många arbetsgivare tveksamma när det gäller att sätta sig runt förhandlingsbordet för att diskutera bättre arbetsvillkor.
– De är ofta rädda för ökade kostnader, säger Fabien Guimbretière.
Även bland dem som det går bra för idag existerar en oro för framtiden. Just nu klagar man inom hela kedjan, från bönder till livsmedelsbutiker, om att marginalerna är för små.
– Alla vill pressa matvarupriserna neråt. Lågprisjakten är som en ond cirkel.
Fabien Guimbretière säger att han är orolig för det här leder till att man driver upp produktionstakten och att arbetsvillkoren försämras.

Ett annat orosmoln är att en del arbetsgivare inom köttbranschen inte drar sig för att fuska med reglerna för utstationering och låter utländsk arbetskraft jobba för svältlöner.
– Vi har egentligen ingenting emot utstationering. Om man följer reglerna, säger Fabien Guimbretière.
Bagaren Antonio Daraiou befarar också en annan samhällsutveckling.
I våras deltog han i flera demonstrationer mot förändringar av den franska arbetslagstiftningen. I Frankrike har man fram tills nu reglerat många arbetsvillkor genom lagar. Kollektivavtal och överenskommelser på arbetsplatser har bara kunnat förbättra vad som står i lagen. Men nu har parlamentet bestämt att det ska bli tvärtom, att man ska kunna förhandla bort vissa lagstadgade regler, till exempel för att betala ut lägre övertidsersättning. Det här oroar facken, särskilt som styrkeförhållandena inte alltid är till de anställdas fördel. Många är ju inte med i något fack alls.
– Jag är också rädd för att nya hårdare regler gör att det blir lättare att göra sig av med äldre arbetare. Jag är 53 år, och börjar ju bli gammal på arbetsmarknaden.
Arbetsgivarorganisationerna pressar på för att höja pensionsåldern, men samtidigt försöker företagen ofta få folk att gå i förtidspension, säger Antonio Daraio.
Anna Trenning-Himmelsbach