Slaveri är inget som bara tillhör det förgångna. I Malawi är det realitet för cirka en miljon arbetare inom tobakssektorn. Facket försöker mobilisera dem, men möts av många hinder.

Sexbarnsföräldrarna 50-årige Augustino Shawa och 32-åriga Pulekeria Welozani sitter med sin tvåårige son Mabhadso utanför deras enkla lerhus i Kasungu-distriktet i centrala Malawi. Huset omringas av nyskördade tobaksfält.
– Ytterligare en hel säsongs slit på tobaksfältet utan att vi har någonting över efter att ha betalt våra skulder till markägaren. Vårt arbete är inget annat än slaveri, säger Augustino.

Malawi är ett av världens fattigaste länder. Tobak står för över femtio procent av exportinkomsterna. De största köparna är internationella cigarettproducenter, bland annat British American Tobacco, Japan Tobacco International och Imperial Brands som alla även tillverkar svenskt snus.
Drygt 3,7 miljoner av Malawis 16,5 miljoner invånare arbetar inom tobakssektorn. Augustino är en av cirka en miljon tobaksarrendatorer som inte omfattas av arbetslagstiftningen.
Arrendatorsystemet går ut på att en jordägare arrenderar ut en bit mark till en jordlös bonde som får ett lån till att köpa insatsvaror. Arrendatorn måste sedan sälja hela skörden till markägaren för ett fast kilopris, men när skulderna har dragits av på betalningen återstår oftast inte ett öre. I många fall är arrendatorns skulder större än förtjänsten.
– Vi har hamnat i en ond cirkel. Inför varje säsong hoppas vi få pengar över efter skörden, men det får vi aldrig. Vi har inte haft råd att låta våra barn gå regelbundet i skolan, säger Augustino.
För att det ska gå ihop har det hänt att parets barn måste arbeta på fälten, något som även Pulekeria gör i lika stor utsträckning som Augustino. Hon arbetar med sin son på ryggen. Markägaren förser dem inte med skyddskläder trots att hälsofarliga bekämpningsmedel används och att många drabbas av nikotinförgiftning. Nio arrendatorer och tre säsongsanställda arbetar på godset.
Alla bor i enkla hus som ägs av jordägaren. El och rinnande vatten saknas. Nyheter från omvärlden når dem sällan, men nyligen fick de besök av fackförbundet Toawum (Tobacco and Allied Workers Union of Malawi). Augustino funderar på att ansluta sig.
– Vi hade aldrig hört talas om fackföreningar och arbetares rättigheter tidigare, säger han.

Tobaken säljs genom kontrakt mellan markägaren och tobaksbolagen eller på auktioner. Priserna har sjunkit kraftigt på senare år, bland annat på grund av överproduktion och minskad efterfrågan. Facket har länge krävt att arrendatorsystemet ska ersättas med lönearbete. I maj, 2016, tillkännagav regeringen dess ambition att avskaffa systemet före slutet av 2017 och ersätta det med lönearbete.
Augustino är skeptisk:
– Eftersom jordägaren aldrig kan betala för våra skördar förrän han själv har fått tobaken såld så betvivlar jag att han kan betala ut löner en gång i månaden, säger han.
En bit bort bor 21-årige Sekio Nkhoma och 20-åriga Cathrine Jonas med sin ettåriga dotter Emelinda. De är säsongsanställda och jobbar sex dagar i veckan under nio månader.
De arbetar inte ett fast antal timmar utan tills deras dagsuppgifter är klara. Paret får lönen i en klumpsumma vid säsongens slut.
Trots att arbetslagstiftningen förbjuder könsdiskriminering får Cathrine mindre i lön än sin make. Kvinnor har även rätt till nio veckors betald ledighet innan förlossningen och tre månaders mammaledighet.
– Jag fick arbeta under hela graviditeten. Sedan var jag mammaledig i en månad, men utan lön, och började därefter att arbeta igen med Emelinda på ryggen, säger Cathrine.
Bengt Sigvardsson