– I dag behöver två miljoner arbetstagare i Tyskland två jobb för att klara sin ekonomi. För tio år sedan var det bara en miljon. Det är en dubblering. Så ser den framgångsrika tyska modellen ut för oss, säger Michaela Rosenberger, ordförande i det tyska facket NGG.

Tyskland pekas ut som ett föregångsland av Svenskt Näringsliv och Nya Moderaterna under Ulf Kristerssons ledning. Sänka lägstalönerna skapar nya okvalificerade jobb åt arbetslösa utan utbildning och språkkunskaper.
På livsmedelsarbetarnas världskongress i Genève, i slutet av augusti, alltså en månad före det tyska valet då det högerpopulistiska och främlingsfientliga AFD för första gången sedan andra världskriget valdes in i det tyska parlamentet, talade Michaela Rosenberger om en helt annan verklighet. Hon talade om livsmedelsarbetarnas Tyskland.

Den analys av den tyska modellen som hon gjorde överensstämmer inte alls med arbetsgivarnas och de borgerliga politikernas.
Det är inte lönestrukturen (läs låglönejobben) som gjort Tyskland framgångsrikt utan hur den tyska ekonomin är strukturerad.
– Vi har mycket större industrisektor än andra europeiska länder. Vi gjorde rätt sak under den finansiella krisen, satsade på industrin, det är orsaken och inte de nyliberala arbetsmarknadsreformerna. Det är inte sänkta löner utan satsningen på industrin under krisen som är orsaken. Det är vår analys.
Michaela Rosenberger tycker att det är viktigt att denna kunskap om Tyskland blir känd, eftersom det inte bara är i Sverige som arbetsgivare och borgerliga krafter lyfter fram landet som en förebild. Det görs över hela Europa.
– Mot allt detta talar det faktum att våra medlemmar idag har det sämre än för 20 år sedan. Det är sanningen, säger hon.

Tyska NGG organiserar inte bara livsmedelsarbetare utan också hotell- och restauranganställda. Det är sektorer som drabbats hårt av den nyliberala upplösningen av anställningsförhållanden och levnadslön.
I Tyskland är det idag hela sektorer som står utan kollektivavtal och de som arbetar där befinner sig i en utsatt situation på grund de låga lönerna och de dåliga arbetsvillkoren och det blir allt fler som drabbas av detta.
– Alla unga människor som börjar jobba i Tyskland hamnar i denna utsatta situation med tillfälliga anställningar på ett eller två år och de är allt för rädda om sina osäkra jobb för att våga protestera.

Den tyska fackföreningsrörelsen med NGG i spetsen har svarat på denna press neråt på löner och arbetsvillkor genom att kräva lagstadgad minimilön. NGG kämpade i tio år för att få det och 2013 lyckades man. Då fick man en minimilön på 8,50 euro i timmen.
– Vi behövde det för att allt fler arbetstagare jobbade på företag utan avtal.
Det gäller särskilt inom köttindustrin, där de flesta arbetarna kommer från Ukraina, Polen och Ryssland. De talar inte tyska, inte engelska och det är svårt för facket att komma i kontakt med dem.
– Under en eller två månader är de till exempel i Hamburg och så åker de vidare till andra platser. Vi kan inte organisera dem.

Den tyska styckningsindustrin har brutit samman. Det finns inte längre några fast anställda styckare. Deras anställningskontrakt löper bara några månader i taget och därefter byter de arbetsplats. De kan fortfarande arbeta för 3-4 euro i timmen.
– Därför var det viktigt för oss att kämpa för lagstadgad minimilön. Det var viktigt också för våra danska kollegor. Många jobb inom den danska köttindustrin har gått förlorade på grund av att produktionen flyttades över gränsen till Tyskland. I Danmark har man kollektivavtal med 29 euro per timme.
Minimilöner blev nödvändiga inom den tyska köttindustrin, men inte bara där utan också inom bageriindustrin. Där jobbade många för 4-5 euro.

• Skapar det problem att organisera medlemmar, om det finns en lagreglerad minimilön? Blir det svårare att värva nya medlemmar?
– Ja, det blir svårare. Nu tror många arbetare att de inte behöver facket, eftersom det finns en minimilön.
I Berlin där bageribranschen är uppbyggd på centrala kedjor som har många olika franschaisebagerier runt om i staden har NGG märkt att det blivit svårare att organisera. På dessa bagerier jobbar ägaren själv med två-tre anställda. Innan minimilönen var det enklare att organisera dem.
– Nu säger de anställda att de har det okej, de får den lagstadgade minimilönen och då blir det svårare för oss.

Stora problem finns också inom hotell- och restaurang, där organisationsgraden är mycket låg och få företag har kollektivavtal.
– Vi har en arbetstidslag, men den följs inte. Arbetet börjar på morgonen vid frukost och fortsätter till kvällen, men de anställda får bara betalt för 8 timmar. Arbetsgivarna har dessutom börjat en kampanj för att utöka arbetstiden. Vid behov vill de ha arbetstider på 10 eller 12 timmar per dag och låta veckoarbetstiden bli måttet. Det skulle göra det mycket svårare för oss att kontrollera.
Michaela Rosenberger kommer själv från hotellsektorn, där hon bland annat varit yrkeslärare. Hon är NGG:s första kvinnliga ordförande.