Museum vårdar historien om industristaden Uppsala

I slutet av 1940-talet var Nymans Verkstäder i Uppsala Nordeuropas största cykelfabrik med 1 500 anställda. Idag disponerar Uppsala Industriminnesförening 453 kvadratmeter av den forna fabriken som utställningslokal.

När jag besöker föreningen råder full aktivitet i lokalerna, det snickras och målas. Det är produktionsgruppen som är på plats två förmiddagar i veckan som bättrar på den permanenta utställningen om de forna industrierna i Uppsala.
Med hjälp av berättelser, fotografier och föremål tecknas en bild av industristaden Uppsala som det idag inte finns mycket kvar av. Det som tidigare varit gjort av papp har sakta bytts ut mot gedignare trämaterial.
Kurt Grahn, tidigare ombudsman på Livs, målar med stor koncentration en grön vägg. Han har varit framme med penseln lite här och var i lokalerna.
– Kurt har varit springpojke, sjöman, bageriarbetare och ombudsman, men är numera dekoratör, skojar Lennart Göransson, tidigare klubbordförande på det nedlagda mejeriet i Uppsala.
Lennart Göransson har ett långt förflutet inom mejeribranschen, jobbade 1972–1997 på mejeriet bland annat som lagerarbetare, avbytare och förpackningsarbetare. Det var under dessa år som han lärde känna Kurt Grahn som då var lokalombudsman i Livs avd 7 Uppsala.
Lennart Göransson blev tidigt engagerad i industrihistoria och deltog aktivt i att dokumentera hur arbetet utvecklats under åren på mejeriet där han arbetade, ett omtalat projekt i början på 1980-talet som gick under namnet Mjölk och människor. Han försökte också få Kurt Grahn engagerad men lyckades inte förrän Kurt gick i pension.

Lennart Göransson dukar nu fram kaffe och kanelbullar i köket som ligger i anslutning till utställningslokalen. Vid bordet slår sig Kurt Grahn ner tillsammans med Owe Hedin, tidigare SIF-ombudsman. Alla tre är aktiva i Uppsala Industriminnesförening och angelägna om att dela med sig av sitt arbete som de gör helt ideellt tillsammans med ett femtontal museivärdar. Föreningens cirka 200 medlemmar har en mycket blandad social bakgrund.
– Jag började min yrkesbana som kontorsbud 14 år gammal här på cykelfabriken och nu kommer jag att sluta här. Det är ganska fantastiskt, berättar Owe Hedin, som är vice ordförande i föreningen.
Den som varit med längst är Lennart Göransson som var en av de som grundade föreningen 1997, upprinnelsen var nedläggningen av hans arbetsplats.
– Det var inte bara mejeriet utan mycket annan industri som försvann. Vi kände att vi borde göra något åt det, att det var viktigt att berätta om den östra sidan av staden där industrin låg. Därför bildade vi en berättarförening som till en början saknade lokal.
Det var en förening som snabbt fick medlemmar som kom från alla möjliga håll; med det gemensamma intresset att de ville sprida kunskap om Uppsala som industristad.

Det skulle ta tio år innan föreningen fick en permanent utställningslokal och firar nu 20 års jubileum i Nymans Verkstäders tidigare lokal där föreningen flyttade in den 8 mars 2008.
Kommunen hjälper dem med hyran, i år får föreningen 466 000 kronor i bidrag, vilket täcker lokalkostnaderna. Varje lördag är det öppet hus i tre timmar för allmänheten och förra året hade de 2 336 besökare. Det är också många föreningar som kommer hit på föredrag och guidningar.
Något som styrelsen efterlyser är skyltar på tidigare industrifastigheter.
– På det här huset finns en liten trevlig skylt, men jag tror inte det finns någon annanstans, säger Lennart Göransson.
Det är inte bara de forna livsmedelsindustrierna som Arlas mejeri, Scans slakteri, Skogaholms bageri, Upsala Bayerska Bryggeri, Slotts senapsfabrik och Nord Mills som ligger honom och de andra varmt om hjärtat. Nej, de talar lika gärna och mycket om andra industrier som Nymans Verkstäder, Smidesföretaget Pettersson & Barr, Upsala-Ekeby kakelfabrik, Henrik Gahns tvålfabrik och Hästens skofabrik. Alla dessa företag och fler därtill berättas det om i lokalerna.
– Det handlar framför allt om foton, berättelser, ett 20-tal träskulpturer av konstnären Hans Lustig och en del tidstypiska föremål, men inte så mycket teknisk utrustning för det har vi inte plats för, säger Lennart Göransson.

Han passar också på att slå ett slag för en bok av Roland Agius, en före detta ordförande i föreningen och tidigare finanskommunalråd (C), som gör en gedigen genomgång av de industrier som funnits i staden.
– Tack vare Roland Agius senaste bok, Industriepoken i Uppsala, så har vi fått några tunga punkter framlyfta i historien, som Akademikvarnen som kom till 1286 vilket är häftigt, säger Lennart Göransson.
Samtidigt är det människorna som de vill lyfta fram i den permanenta utställningen och hur de levt, understryker Kurt Grahn.
– Roland Agius lyfter fram de som skapat företagen. I utställningen lyfter vi fram arbetarna mera. Vi försöker balansera det hela för annars skulle det bli för mycket direktörer, skjuter Jan Nilsson in, vilken sedan föreningens början medverkat som snickare.

Det fackliga arbetet som bedrivits är inte så omnämnt.
– Det är inte det primära. Vi berättar om vilka arbetsplatser som funnits och hur människor hade det. Men portalfiguren i stans fackliga rörelse var bagaren Otto Ottander och honom har vi med, berättar Lennart Göransson.
Han skulle vilja att fackföreningarnas företrädare tog ett större ansvar för löntagarnas historieskrivning.
– Problemet är att LO överfört ansvaret för arbetslivshistoria och kulturverksamhet på de enskilda LO-förbunden, men som inte tar detta ansvar. Det gäller så väl arbetarnas organisationer som tjänstemännens.