”Inte kan väl Kungälv existera utan Kexen?”

Kungälv är Kexen, bräckboden och doften av pepparkakor som vinden för över hela staden. Det är första egna cykelturen för att köpa baddare och det obligatoriska klassbesöket. Men det är också arbetsplatsen för 350 människor som inte vet var de kommer att hitta jobb om några år när fabriken flyttar till Riga i Lettland.

Mamma ringer och berättar. Orkla, som äger Göteborgs Kex, har bestämt att fabriken i Kungälv ska stängas. ”Du skojar” är min första kommentar. Inte kan väl Kungälv existera utan Kexen?!
Jo då, det kan det när lönerna är en femtedel någon annanstans och inget annat är viktigt. Inte bryr sig väl norska Orkla om ifall jag och tiotusentals andra vuxit upp med kakdoften som invaderade stan, och alltid har, och kommer att, identifiera Kungälv med sin kexfabrik. Oavsett om vi jobbat där eller inte.
– Ja, visst känns det konstigt att tänka sig Kungälv utan Kexen, konstaterar Elisabet Holmgren som är en av de anställda som förlorar sitt jobb nu.

Hon bodde en del av sin barndom och sin tonårstid i Kungälv, och flyttade tillbaka dit som vuxen när hon fick jobb på Kexen efter en tid som arbetslös i Dalsland. Därför upplever hon stängningen från båda sidor, både från insidan och utsidan i staden.
– Jag hade nog förväntat betydligt större uppslutning på årets första maj-demonstration. Det känns lite som om invånarna här inte bryr sig, funderar hon när vi träffas över en kopp kaffe och jag håller med henne. Nästan ingen pratar om nedläggningen, och när jag tar upp den med folk så avfärdar de den snabbt med ett ”ja, det är väl synd” och börjar prata om något annat.
Kanske för att det går bra för Kungälv och det finns flera fabriker och företag att söka jobb på. Det var skillnad när vi växte upp, då var Kexen den enda stora, privata arbetsgivaren. Alternativet var att pendla till andra städer.
Flera av mina klasskamrater hade någon, eller båda, föräldrar som jobbade där. De som slutade skolan efter nian sökte sig i princip dit allihop. Ärligt talat var det lite av ett misslyckande att hamna där då, ”hon hamnade på Kexen” var lika med att inte ha gjort något vettigt av sitt liv.
– Så kände jag det också när jag växte upp, trots att mamma jobbade där och trivdes. Fast när jag själv började jobba där upptäckte jag att det faktiskt var en arbetsplats med möjligheter att utvecklas och ett fantastiskt fint arbetslag. Jag tycker det har varit ett bra ställe att arbeta på, berättar Elisabet Holmgren.

Men nu börjar det att förändras. Flera arbetare berättar om en tryckt stämning, som blir värre vecka efter vecka.
– Ja, det känns att beslutet börjat bli mer verkligt. Vi funderar väl alla på vad vi ska göra. Stanna kvar till slutet eller se sig om efter något annat? säger Josefin Westgren, som bor i närheten av Göteborg och pendlar varje dag. Hon fortsäter:
– Själv har jag svårt att bestämma mig. Jobbet på Kexen har gett mig självförtroende. Det har gett mig möjlighet att utveckla mig, tycker jag. Tills alldeles nyligen var jag nog inne på att vänta till allra sist, men nu känns det tungt att tänka sig fyra år så här.
Risken är stor för att arbetarna söker andra jobb så fort som möjligt. Flera stycken har redan gjort det. Trots att många är över 50 och det då känns extra svårt att bryta upp och börja om på nytt.
– Jag tog tjänstledigt, eftersom jag började få ledvärk, och testade ett annat jobb, men jag trivdes inte. Kexen är, eller rättare sagt var, så mycket bättre. Men nu får jag verkligen tänka igenom detta, om fyra år kommer jag kanske att vara för gammal för att hitta något annat, förklarar Elisabet Holmgren.

Josefin Westgren funderar på om hon ska göra verklighet av sin dröm att bli barberare, fast hon egentligen är utbildad plåtslagare. Problemet är att hon måste få sitt jobb att fungera med sin andra roll, som småbarnsmamma. Skiften på Kexen har funkat bra för henne.
– Vad jag än beslutar så känner jag att jag ändå får med mig något härifrån. Jag vet att jag kan lära mig nya saker och ha ett jobb med ansvar, förklarar hon.
– Förr kändes det alltid roligt att komma hit, nu ligger fokus inte längre på att folk ska må bra på jobbet, säger hon tyst innan hon skyndar sig in på fabriken för ett nytt skift.

Jag tar en runda i Bräckboden, som säljer fabrikens kex något billigare än i affärerna. När jag var barn såldes det trasiga kex riktigt billigt här, och om man hade tur och kände chokladdoften ända hem till andra sidan staden, kunde man hinna köpa Baddare innan de tog slut. Kex, vaniljskum och choklad i en ljuvlig blandning.
I dag finns de inte med i produktionen längre, men två gånger om året bakas de ändå och säljs bara i Bräckboden. Köerna är jättelånga, och en av mammas grannar berättar att hon stått i tre timmar i vinterkylan för att köpa. ”Men det var roligt ändå, eftersom det var som en enda stor fest” förklarar hon.
Det här är Kungälv och dess kexfabrik. De hör ihop helt enkelt. Vi är många som tagit för givet att fabriken skulle finnas där för alltid, eftersom den och staden är sammanflätade.
Det känns konstigt att tänka sig att köra förbi nere vid älven och inte känna dofterna från dagens bak. Pepparkakor? Mariekex? Eller kanske de gör de där goda chokladkexen som yngste sonen älskar?
Jag frågar Elisabet Holmgren hur jag ska göra med kexen. Är det läge för att börja bojkotta redan nu? Många har gått ut och bett att vi ska vänta till efter flytten. Hon håller med om det, även om hon själv har svårt att köpa kex just nu.
– Det är för att jag känner mig besviken och lurad. Det kom nya maskiner, fabriken gick bra och vi trodde att företaget skulle satsa. Beskedet om flytten blev en kalldusch för oss alla, säger hon med en ilsken blick i ögonen.

Både hon och Josefin Westgren tycker att Livs representanter skött sig bra hela tiden. Josefin konstaterar att det inte är så mycket facket kan göra åt stängningen.
– Om ledningen vill stänga så stänger de. Facket har i alla fall informerat oss bra om allt det som hänt. Det känns som deras viktigaste uppgift just nu.
Kristina Wallin
Fotnot: Kristina Wallin är uppvuxen i Kungälv även om hon numera bor och arbetar som journalist från Italien.