Så fick den brittiska rebellen en egen röst

Romanen om rebellen på cykelfabriken i Nottingham av Alan Sillitoe gavs ut i miljonupplaga på 60-talet, filmades med stor framgång och kom att prägla den engelska arbetarklassens självbild i decennier. Rebellen hade fått en egen röst.

På puben The White Horse utspelar sig en ryktbar scen i romanen. Det är öldrickartävling vid bordet och rebellen Arthur Seaton är i högform. Han lyckas med konsten att dricka 10 pintes och 9 gin, vinner tävlingen men faller i trapporna på väg mot toa.
Det är på den puben alldeles intill cykelfabriken som vi träffar litteraturvetaren James Walker som skapat en guidebok till Alan Sillitoes berömda arbetarroman, Lördagskväll och söndagsmorgon.
Även om vi var förvarnade om omvandlingen är den häpnadsväckande. Bortsett från fasaden finns inget kvar av puben. Lokalen har blivit en indisk take away. Och cykelfabriken Raleigh med 1 200 anställda arbetare, där Arthur Seaton jobbade, är utplånad.
När romanen kom ut 1958 täckte cykelfabriken en hel stadsdel i Nottingham, men nu finns inget kvar av den. Allt är nermonterat och istället finns ett stort campus med fotbollsplan och andra byggnader som hör till universitetet.
James Walker, som guidar oss genom denna förlorade värld, har själv sin försörjning vid universitetet, men han började sin bana som tryckare.
– Jag gjorde tio meter långa skyltar och jag älskade mitt jobb för det var en mycket avancerad maskin som jag skötte och jag behövde hålla koll på alla olika inställningar.
Det var i början av 2000-talet och det var just i det skedet som den nya digitala tekniken kom och tog över allt yrkeskunnande och la det i dataprogram.
– När jag slutade efter åtta år hade mitt jobb reducerats till att trycka på en knapp och det som tidigare tog en arbetsdag att göra gjordes nu på en halvtimme av maskinen.
Han omskolade sig till litteraturvetare med stor passion för digitala medier och arbetarlitteratur och särskilt för den största av alla arbetarförfattare, Alan Sillitoe.

Alan Sillitoes roman om rebellen präglar fortfarande många och James Walker är själv ett exempel.
– Jag upptäckte den genom musiken, det var bandet The Smiths med sångaren Morrissey som var inspirerade av Sillitoes roman. För mig var det genom musiken som jag hittade fram till den här litteraturen, i sångtexterna fanns referenser till böckerna.
Idag är det Nottinghambandet The Sleaford Mods och sångaren Jason Williamson som representerar den här formen av arbetarilska.
Men att tala om arbetarklass i detta sammanhang tycker James Walker inte är riktigt rätt, eftersom begreppet för honom handlar om att gå samman och kämpa tillsammans, det är ”de mot oss” och ”vi mot dem”, alltså betoning på klasskonflikten. Och den finns inte på samma sätt idag, menar han.
Och den finns inte heller i romanen. När konsumtionssamhället gjorde sitt intåg på 50- och 60-talet förändrades mycket och därefter kom fabriksdöden och nyliberalismen på 70- och 80-talet. Förutsättningarna för den gemensamma kampen stöptes om och man kan säga att romanen Lördagskväll och söndagsmorgon fångar detta nya som händer.

Alan Sillitoe var 30 år när boken kom ut. Han hade slutat på cykelfabriken, där han jobbade i fyra år, blivit inkallad i armén och stationerad i Malaysia som telegrafist, dragit på sig TBC och fått pension, vilket gjorde det möjligt för honom att börja skriva. Han fick en liten pension.
Hela Sillitoes familj jobbade vid olika tidpunkter på cykelfabriken, både fadern och brodern. Villkoren för familjen var mycket kärva: fadern var analfabet, arbetslös stundtals och ibland våldsam. När det var som tuffast var modern tvungen att prostituera sig för att få hushållspengar.
– Jag tycker att Lördagskväll och söndagsmorgon är en existentiell roman, vi är alla fångade på olika sätt, och till slut måste vi alla hugga på betet. Du kan inte bara fortsätta att slåss mot alla.
Det som händer i romanen är att huvudkaraktären Arthur Seaton lever i svåra förhållanden och dessa tvingar honom att bli som han är, han måste bli självisk, han måste ljuga, det är så han överlever i den miljön.
– För mig är Arthur Seaton som litterär karaktär en inspiration. Han lär mig att bara för att någon är överordnad behöver jag inte lyssna och lyda. Auktoritet är något som måste förtjänas. På den tiden hade man fortfarande dessa generalstyper som trodde att de kunde bestämma allt, men så kom den nya generationen, Arthur Seatons generation och sa nej.

• Han skiter i facket och säger att det bara tar hans pengar?
– Jag tror att han är misstänksam mot alla. Han undrar varför den fackliga ombudsmannen har en så stor bil. Han behöver inte facket utan menar att han kan ta hand om sig själv. Och det gör han också. Det här har alltid varit ett problem med romanen, säger James Walker och fortsätter:
– En del säger att det är en arbetarroman. Men jag menar att det är en roman som utspelar sig i arbetarmiljö. Det är inte arbetarklass i den kollektiva meningen, eftersom Arthur Seaton är för självisk för det. Allt han gör ligger i hans eget intresse.
Romanens drivkraft är frågan om vem Arthur Seaton är, hur man ska förstå och förhålla sig till honom.
– För egen del skulle jag aldrig någonsin vilja möta Arthur Seaton. Jag tror han skulle sitta där och stirra på mig. Om han la armen runt mig skulle jag bli nervös och känna efter så att han inte också hade tagit min mobil, men att läsa om honom, det är fantastiskt. Han är en litterär figur som gör saker som man själv ibland skulle vilja göra.
I romanen är Arthur Seaton 21 år, och det finns en stor portion ungdomlig arrogans hos honom. James Walker tror att han har en potential att utvecklas och den tanken har väckt hans egen kreativitet.

I en seriebok som heter Dawn of the Unread (Gryning över det olästa) låter han Alan Sillitoe och hans karaktärer, bland annat Arthur Seaton, komma till liv och börja kämpa för att stoppa nedläggningen av bibliotek och pubar. Han låter till och med dessa båda saker sammanfalla.
I pubarnas övervåningar låter James Walker folkbibliotek uppstå där arbetare och pubbesökare kan bilda sig själva.
– Det var något som faktiskt hände på 1800-talet i Nottingham. Här fanns elva pubar där man öppnade övervåningen för bibliotek. Där satt arbetare och studerade.