Nyligen tog en medlem kontakt med mig och skickade de sms hon fått från sin närmsta chef på företaget där hon arbetar. De sexuella förslagen och påhoppen haglade över henne, som ”gillar du bli knullad hårt i en bil” eller ”är kåt som fan”.
Till en början hade samtalet varit trevligt och båda hade flörtat och skickat lätt klädda bilder emellan varandra. Men ganska snart hade chefens ton hårdnat och språket blivit alltmer vulgärt. Hon försökte ignorera och släta över men det kom till en punkt där kvinnan inte orkade mer. Jag och hennes klubbstyrelse uppmuntrade henne att lyfta det med ansvarig ombudsman.
Häromdagen fick jag höra att man haft en sittning. Där hade mellanchefen en väldigt detaljerad historia över vad som hänt. De hade enligt honom haft en sexuell relation och visade stolt en bild på kvinnan. Ärendet är inte avklarat men det pratas om att hon ska omplaceras. Som allt verkar får han vara kvar och behålla sin position. Hon är inte den första kvinnan som drabbats på denna arbetsplats, men tyvärr är hon den första kvinnan som vågar stå upp. Ansvarig ombudsman har säkert rätt när han säger att det blir svårt att driva frågan vidare. Men kan vi verkligen inte göra mer? I min ensamhet fantiserar jag om att vi är hundra Livsare som ställer oss utanför fabrikens dörrar och skriker ut vår vrede.
Hon är inte ensam, genom åren har jag hört flera historier om hur chefer och manliga kollegor beter sig på olika arbetsplatser runt om i landet. Men hur får vi våra kvinnliga arbetare att våga ställa sig upp och säga ifrån och hur får vi ett slut på trakasserierna? Det svåra är att ändra hur vi tänker och uppfostras. Lättare är att som förbund se varje fall som en krigsförklaring gentemot oss som organisation.

I början av min tid som förtroendevald på Fazer bageri i Lund så fick vi nys om att en av våra medlemmar blev trakasserad och nedtryckt av en manlig kollega. Hon spenderade rasterna gråtandes i omklädningsrummet, började sjukskriva sig och funderade på att säga upp sig. Vi drev fallet efter bästa förmåga och nu flera år senare kan jag säga att vi begick flera misstag. Men viktigast var att vi som styrelse visade vårt fulla stöd och utöver oss så slöt många medlemmar upp vid hennes sida. Tillsammans blev hon stark.
Vi som förbund måste se varje kränkning som den sista striden. Skulle fallet jag berättat om sluta i att det inte går att lösa vare sig lokalt eller centralt och hon blir omplacerad och nertystad – ska vi som förbund nöja oss då?
Om vi sedan ställer oss utanför arbetsplatsen med plakat eller går andra vägar låter jag vara osagt. Meningar som ”nolltolerans” är lätta att yttra men i slutändan hänger allt på ens handlingar.
Andreas Papamoshos, bageriarbetare på Fazer i Lund