”En bisyssla som gör livet större”

Arg som ett bi, brukar man säga, men det stämmer inte på bina och inte heller på biodlarna, tycker Christina Larsson, som jobbar på OLW:s chipsfabrik i Filipstad och som satt igång med biodling för att göra livet större.

Nu har Christina Larsson haft otur. Förra året slank en mus in i hennes bikupa. Det ledde till att hela samhället med drottning och arbetsbin dog.
– Men jag har en vän som också är bi-
odlare och har en bikupa på sin gård som vi kan titta på, sms:ar hon.
För fyra år sedan gick hon och vännen Henrik Hyllsjö en kurs i biodling på ABF i Filipstad och blev fångade av binas komplicerade liv. Bina är samhällsbyggare och utför en omistlig ekosystemtjänst när de pollinerar odlade och vilda växter så att de ger frukt och bär.
Under hela 2000-talet har det kommit rapporter om bidöden som har flera olika orsaker. Matbrist är ett stort problem för dagens bin.
Förr fanns det gott om ängar med en stor mångfald av blommande växter, men i takt med att jordbruket förändrats täcks landskapet idag av åkrar eller skogsplanteringar. Grödor som raps och andra monokulturer ger bara mat under en kort tid.
Det kan också vara bostadsbrist. När marker växer igen och skogen rensas på gamla trädstammar med håligheter får dagens vildbin svårt att hitta någonstans att bo. Dessutom är den ökande användningen av kemiska bekämpningsmedel ett allvarligt hot.
Enligt Jordbruksverket är ungefär en tredjedel av den mat vi äter globalt helt beroende av pollinerande insekter och omkring 85 procent av pollineringen görs av honungsbina.

Något försenad kommer jag med tåg till Storfors, där Christina Larsson hämtar upp mig i en gammal Volvo för att åka till vännen Henrik Hyllsjös gård. Hans bikupa råkade ut för musintrång och han fick starta om genom att köpa nytt.
– De här kommer från ett samhälle med en lugn drottning, säger han, när vi står på backen på hans gård och tar på oss skyddskläderna med det typiska nätet för ansiktet.
Christina håller koll på regnet. Bina tycker inte om regn. De vill ha varmt, de tycker om sol för då finns mycket nektar i blommorna. Och i dag är det mulet.
Utan den minsta tvekan lyfter hon av locken och tar upp ramarna för att visa hur skattningen går till. Pekar ut larver i cellerna och vilka som är drottningceller. Några bin surrar runt i luften, men de flesta stannar lugnt kvar på ramarna och är upptagna av sitt arbete med honung och larver.

Det är arbetsbina som skapar drottningen genom att ge larven ett speciellt foder. Alla larver kan bli drottningar, men bara ett fåtal väljs ut för att bli det. I ett samhälle finns bara utrymme för en drottning och den dödar sina rivaler, förklarar Christina.
Efter att Christina och Henrik gått ABF-kursen köpte de var sitt litet samhälle, en låda med drottning, arbetsbin och tio ramar, en så kallad avläggare. Svårare än så är det inte. Den stora utmaningen kommer därefter: Hur håller man liv i ett bisamhälle och hur får man det att blomstra.
Det gäller att vara nyfiken, lära sig mer och mer. Och det är kanske också poängen med biodling. Även om samhället är komplicerat är det inte mer komplicerat än att det ryms i bikupan.
När det blir för trångt svärmar bina. Då tar drottningen med sig halva samhället och söker en ny plats att slå sig ner på.
– Det gäller att hindra svärmningen. Därför får man en gång i veckan gå igenom kupan och om det börjar kännas trångt för bina ställa in nya lådor eller dela samhället, säger Christina .
– Det är någon slags doft som utsöndras när bina delar sig i två samhällen. Vissa bin är mer benägna att svärma än andra, tillägger Henrik.
En drottning är värdefull. Drottningen lägger en larv i kupan som hon lämnar och den ges en speciell föda som gör den till en drottning. När drottningen blir könsmogen kommer drönarna och parar sig med henne. På våren lägger drottningen omkring 2000 ägg per dag. Det blir trångt i kupan och biodlaren bygger ut med en låda till. Så håller det på. På försommaren blir det maskroshonung, därefter kommer hallonhonung och någon gång i augusti-september tar det roliga slut. Då äger drönarslakten rum. Då tar arbetsbina död på drönarna.

Efterfrågan på honung är stor och de har inga problem att bli av med burkarna. Det blir en vanligt svensk lite hård honung, inte en flytande, eftersom det inte finns sådana växter i Sverige.
– Om du vill ha flytande honung måste du tillsätta något eller ympa den med gammal honung som är kristalliserad. Men den nyslungade är rinnande, säger Christina.
– Den färska honungen går åt som smör. Nu finns en ny konsumentgrupp, invandrare som äter hela vaxkakan uppskuren. Det är också nyttigt, säger Henrik.
Det kan bli 30 kilo honung på ett samhälle under en vår och sommar.

Innan vi skiljs åt undrar jag vad de tycker om alla flyktingar som kommit till Filipstad, kommunens ekonomi, vargfrågan och bensinupproret. Det är jag som ställer frågorna utifrån vad jag läst på sociala medier, men varken Christina eller Henrik vill fastna i dessa frågor och de känslor som brukar höra till.
– Jag håller inte med de arga, det gör jag inte, varken om bensinpriset, flyktingarna eller något annat, för jag är så less på alla människor som ska klaga på allt. Jag argumenterar väl inte så mycket för min uppfattning, men jag vill inte gå runt och vara arg hela dagarna. Vad är det för mening med det? säger Christina.
Biodling är roligare. Det är konstruktivare, verkar båda två tycka. Det är också en politisk fråga, där biodlarna kan driva på för att få livsmedelsföretag och politiker att satsa på en omställning till ett hållbart jordbruk som gör att bina trivs och pollinerar för fullt.