– Min åsikt är att man inte ska ta jobb hos en landsman om det inte finns kollektivavtal, för då finns en risk för att man hamnar i beroendeställning och blir utnyttjad, säger Mats Löfström, Livs lokalombudsman i region Syd.

Om företagen är små, marginalerna små och konkurrensen stenhård finns en risk för att det skapas etniskt företagande med segregerad arbetsmarknad.
Mats Löfström tycker sig se början på en sådan segregation inom till exempel bageri- och konditori i Kristianstad. Men också bland småföretag inom slakt- och chark i Malmö.
– Arbetsgivare anställer personer med samma etnicitet och säger att här gäller hemlandets regler. Det är inte bra. Det skapar rättsosäkerhet. Om bidragsanställda placeras där vågar de inte ifrågasätta saker. Arbetsförmedlingen kontrollerar inte, säger han.
Det är bara om det finns kollektivavtal som Livs kan komma in på en arbetsplats och garantera att normerna inom branschen följs och därför är kravet på kollektivavtal nödvändigt om bidragsanställda ska knyta kontakter och komma in på arbetsmarknaden, anser Mats Löfström.

Problemet med en segregerad arbetsmarknad är något som lokalombudsmännen i region Öst och Väst också känner igen.
Martin Johansson, lokalombudsman i Stockholm, säger att det kontinuerligt kommer in samråd om bidragsanställningar. Ofta är det för avtalslösa mindre företag där ägaren ursprungligen kommer från ett annat land.
– Jag ser att många av dessa avtalslösa företag försöker att återkommande nyttja bidragsanställningar för att få en bättre ekonomi på företaget, säger han och tillägger:
– Min personliga åsikt är att bidragsanställningen sällan leder till ett varaktigt arbete. Därför borde det ställas tydligare krav på arbetsgivarna.
Han tycker att det bara borde vara möjligt med bidragsanställda om det finns ett kollektivavtal på arbetsplatsen.
Det är också region Västs lokalombudsman Anna-Lena Claesson-Gustafssons uppfattning.
– Man kan se att det är många företagare med utrikes bakgrund som tar bidragsanställda och att många av dessa är små och mindre företag. De är mer frekventa och anledningen är förmodligen att det är billig arbetskraft, säger hon och fortsätter:
– Problemet är att det inte finns kollektivavtal, ingen facklig representation. Det gör att den som blir utplacerad hos arbetsgivaren blir utelämnad åt honom eller henne. Ingen kunskap skapas om facket, kollektivavtal eller den svenska modellen. Det är bekymmersamt.

Inför utplacering av bidragsanställda ska arbetsförmedlingen samråda med det fackförbund som tecknar kollektivavtal för branschen. Facket ger ett omdöme om arbetsgivaren är seriös och lämplig för att ta emot bidragsanställda. En självklar förutsättning ur facklig synvinkel är att det finns kollektivavtal, vilket inkluderar avtalsförsäkringar och att en avtalsenlig lägsta lön betalas.
Kollektivavtal är kärnan i den svenska modellen. Det är parterna på arbetsmarknaden överens om och det finns inget politiskt parti i riksdagen som uttalat säger sig motarbeta det. Ändå finns det inte med som ett självklart krav när staten av arbetsmarknadspolitiska skäl satsar på bidragsanställningar.
För nystartsjobb som avser nyanlända och personer som stått utanför arbetslivet länge, vill de borgerliga inte ställa krav kollektivavtal, utan bara krav på kollektivavtalsliknande villkor, vilket avser branschens lägstalön, men inte andra villkor. Och facket har inte möjlighet att stämma arbetsgivaren vid ett avtalsbrott.

2017 införde den rödgröna regeringen krav på kollektivavtal för nystartsjobb, men i januariuppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centern tas det åter igen bort. Det är uppgörelsens punkt 17.
Dessutom har Centern och Liberalerna i samma punkt fått igenom att det av parterna framförhandlade förslaget om etableringsjobb, med lägre lön för nyanlända och långtidsarbetslösa, ska utvidgas till företag utan kollektivavtal och även till bemanningsföretag.
Utvidgningen av etableringsjobben sker mot parternas vilja eftersom den riskerar att gynna avtalslösa företag och därmed på sikt slå undan benen på den svenska modellen.
Varje vecka trillar samrådsförfrågningar från arbetsförmedlingen och migrationsverket ner i lokalombudsmännens gemensamma inkorgar. Hanteringen av dem går till på ungefär samma sätt i regionerna. Varje ombudsman plockar de företag som han eller hon har ansvar för.
Svar ska lämnas inom en vecka och det blir en hel del arbete som läggs ner på att kolla upp företagen och svara myndigheterna.
De tre ombudsmännen tycker att det tar arbetstid som skulle kunnat läggas på andra medlemsnära saker. Om det inte finns kollektivavtal ger de avslag.

Alla tre konstaterar att de inte får något svar från arbetsförmedlingen. Responsen är lika med noll. Trots ombudsmännens avrådan placeras nyanlända eller arbetslösa ändå ut och det sker ingen återkoppling om hur det gått för personen.
Alla tre säger också att de ser en risk för att reguljära jobb trängs undan på grund av de subventionerade anställningarna och att det finns företag som utmärker sig genom att stadigvarande använda sig av bidragsanställda.
– Finns kollektivavtal har vi skyldighet att kontrollera och kan också påverka. Vi kan jobba med arbetsmiljön och se till att lönen verkligen betalas ut. Idag finns ingen rättssäkerhet för den som hamnar hos ett avtalslöst företag, säger Mats Löfström och tillägger:
– Det kostar inte en arbetsgivare något att teckna ett hängavtal med oss. Så varför gör de inte det? Svaret är att de vill betala under avtalet och det får de skattepengar till. Det är inte bra.