Ett av de vanligaste argumenten när det kommer till frågan om mäns hat och våld mot kvinnor är att kvinnor hatar män lika mycket, om inte mer, och att det enda feminister är ute efter är att eliminera alla män från planeten. Ett annat argument som dyker upp i debatten är att kvinnor också kan misshandla och våldta och att det finns lika många män som blir utsatta.

Jag säger inte, har aldrig sagt och kommer aldrig att säga att det inte förekommer. Jag, och många kvinnor med mig, är fullt medvetna om att det är ett problem, och ett problem som förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet, minst lika många människor som kämpar för det och minst lika många som höjer rösten för de som inte kan. Men varför hamnar frågan bara i fokus och ses som viktig när det handlar om mäns våld mot kvinnor? Varför ska frågan alltid lyftas som ett slags motargument till mäns våld mot kvinnor, som en anledning till att inte arbeta med och förändra nuvarande strukturer, till att återigen förminska problemet och rikta uppmärksamheten åt ett annat håll?

Ingen människa ska någonsin behöva bli utsatt för våld, misshandel och övergrepp, vare sig psykiskt eller fysiskt, och ingen ska någonsin behöva känna sig otrygg. Allt som inte är ett ja ska alltid vara ett nej och ska självklart gälla för alla, oavsett kön. Jag vet att det finns män som lever i destruktiva relationer. Som har blivit utsatta för både misshandel och övergrepp, som har blivit misstrodda och hånade och som inte har vågat lyfta problemet i ett samhälle där rådande normer och machokultur ständigt sätter käppar i hjulet. Män som förtjänar rättvisa och upprättelse och vars problem aldrig ska förminskas. Det förändrar emellertid inte det faktum att majoriteten av alla övergrepp begås av män och att det är ett problem som sträcker sig utanför hemmets väggar. Det handlar dock inte, och har aldrig handlat om, att lägga skulden på ett helt kön, utan om att se problematiken med den kvinnosyn och de patriarkala strukturer som fortfarande finns kvar.

För om det nu är så att kvinnors hat mot män är lika starkt som mäns hat mot kvinnor, var är motsvarigheten till metoo? Var är historierna om männen som går med nycklarna i handen på vägen hem på kvällarna? Som byter sida när de ser en kvinna längre fram på gatan, oroliga över att hon kanske är en potentiell våldtäktskvinna? Var är männen som får panik av att kliva av bussen på natten för att de ser att tjejgänget som klev på några stationer tidigare och som satte sig onödigt nära på en nästintill tom buss, går av och följer efter? Som sitter i rättegångar och blir misstrodda och som får frågan om vilka kalsonger de hade på sig under övergreppet eftersom de ju bjöd in till sex? Som sitter i samma rättegångar och ser kvinnorna frias för att det finns en möjlighet att den där handen som var innanför byxorna och hade ett grepp om deras könsorgan ju faktiskt kan ha hamnat där av misstag? Var är männen som blir kallade för hora, slyna och slampa? Som ständigt får klappar på rumpan på krogen, som får händer instoppade i byxorna och som blir våldtagna av kvinnor på festivaler? Var är männen som får bilder på främmande kvinnors könsorgan skickade till sig? Var är männen som alltid har fått höra att girls will be girls och att tjejerna bara beter sig illa för att de är kära i dem? Var är männen som gång på gång har fått höra ursäkten att tjejer bara är omogna och att de ska strunta i dem varje gång de drar dem i håret eller tar på deras kroppar trots att de upprepade gånger har bett dem att låta bli? Var är männen vars föräldrar har förbjudit dem från att gå ensamma på kvällen, trots att de är 28 år gamla? Som, när de faktiskt går ensamma, alltid har hjärtat i halsgropen och pratar med sina kompisar i telefon för att det känns tryggare, trots att det egentligen inte skulle hjälpa om en kvinna faktiskt ger sig på dem? Och var är männen som, när de står upp för mäns rättigheter och lika värde, får otaliga mejl från främmande kvinnor som skriver att de borde våldtas och mördas och att de bara duger till sex?
Var är de, och varför i helvete skriker de sig inte hesa med sina protester på samma sätt som vi gör?
Sarah Larsson