– Vi ska inte drabbas av rekryteringspanik, för vi har en organisationsgrad på cirka 70 procent som är väldigt bra ur ett internationellt perspektiv, men vi förväntar oss mer, vi behöver mer, säger Natasa Stojkovic, ombudsman på Livs.
Efter att ha hållit i ordförandekonferensen, då 132 förtroendevalda från arbetsplatsklubbar över hela landet samlades på Runö utanför Stockholm är Natasa Stojkovic optimistisk.
– Utvecklingen går åt rätt håll. Vi kommer att lyckas. Det finns så mycket missnöje på arbetsplatserna. Om våra arbetsvillkor ska bli rimliga måste vi kämpa. Och för att lyckas måste vi ha numerären.
Att rekrytera för att skapa facklig styrka är den grundläggande uppgiften. Sedan kongressen 2013 har det varit en särskild satsning. När Livs har kongress igen i maj 2021 har satsningen pågått i åtta år. För-bundet har arbetsplatser där alla är med i facket, organisationsgraden är 100-procent.
– Det är dit vi ska nå, säger Natasa Stojkovic och lutar sig fram över bordet på förbundskontoret. Hennes entusiasm för uppgiften är påtaglig.

• Är det lättare att rekrytera på arbetsplatser med klubb?
– Nej, snarare tvärtom. Det kan vara lättare när det inte finns någon klubb. Då hör medlemmarna av sig till en ombudsman och det handlar om ett konkret missförhållande som ombudsmannen kan hjälpa till att lösa. Om det finns klubb kan det vara svårare. Då kan det handla om att den måste bli tydligare för att få medlemmarnas stöd.
Om klubben ska förhandla fram förbättringar behöver den mandat och det får den genom att förbereda frågan, förklarar Natasa Stojkovic och betonar att klubben måste veta vad medlemmarna vill. Handlar det om att ändra arbetsscheman måste den veta vilka möjligheter medlemmarna har att jobba på olika tider, vilka som har hinder, vilka som har småbarn, vilka som är ensamstående.
– Man måste vara supertydlig med att skilja på vad klubben vill och vad arbetsgivaren vill. Om förhandlingen slutar i en kompromiss får man inte blanda ihop de olika sakerna utan vara tydlig med att det var så här långt vi kom nu. Arbetsgivaren har sagt nej och vi har inte lyckats få igenom det vi velat. Det är vi inte nöjda med. Men om ni tycker att det är viktigt fortsätter vi att mobilisera mer stöd för våra krav, säger hon och tillägger:
– Jag tror att medlemmarna kan förlåta oss för att vi inte lyckas med förhandlingarna om vi förklarar varför, att det var arbetsgivarens beslut och det är arbetsgivaren som har den slutgiltiga beslutanderätten i frågan. Vi ska inte försvara arbetsgivarens beslut.

• På ordförandekonferensen på Runö ordnades en facklig ”skrytstund”. Varför då?
– Jag menar att vi gör sjukt mycket bra grejer. Alla klubbar har gjort något bra, men vi talar inte om det. Att lyfta fram det positiva tror jag är viktigt. Vi behöver sådana berättelser från arbetslivet. Vi behöver goda exempel.

• Hur kommer det sig att Livs medlemsantal inte ökar?
– Vi är jätteduktiga på att rekrytera nya medlemmar. Det är vi skitbra på, men problemet är att det går ur fler medlemmar än det går med. Det beror i de flesta fall på att de byter förbund, så för LO innebär det ingen skillnad, men för oss gör det skillnad. Vi lägger ned ett enormt arbete på att rekrytera men vi blir inte fler. Folk slutar hela tiden och det kommer nya.

• Hur ska det angripas?
– Klubbstyrelsen behöver få varje arbetskamrat att känna att hans eller hennes medlemskap är viktigt. Om klubben är synlig och gör skillnad förstår den varför den ska gå med.

• Så delaktigheten är viktig. Man ska känna att om jag går med blir klubben starkare och kan lyckas bättre?
– Ja, så är det.

• Vilka frågor gäller det?
– Alla frågor, ta lönen. För att den ska bli bättre är det nödvändigt att klubben är aktiv och har medlemmarna med sig.

• Ska klubben stärka varje medlem så att den blir duktig på att förhandla upp sin egen lön?
– Nej, det kanske går för tjänstemännen, men det fungerar inte för oss eftersom vi som individer inte har den förhandlingssitsen. Vi är inte tillräckligt unika för att förhandla upp våra egna löner en och en utan vi måste förhandla tillsammans. Det är bara så vi kan lyckas. Vår styrka sitter i hur många vi är på arbetsplatsen och att vi kan hålla ihop.
Natasa Stojkovic betonar att klubben inte ska gissa sig fram utan veta vad medlemmarna vill och då måste den vara duktig på det som kallas medlemsvård och medlemskoll.
– Låt mig ta ett exempel. Om vi ska förhandla fram ett nytt lönesystem måste vi veta vad medlemmarna vill och det gör vi inte om bara 10 procent kommer på medlemsmötet. Om medlemmen känner sig delaktig i den förhandling som klubben förbereder dyker han eller hon upp på mötet och det gör att de som förhandlar blir starka.

• Hur blir fler delaktiga?
– Medlemsmötena måste vara intressanta och relevanta, då inbjuder de till delaktighet. Om jag känner att det har betydelse vilken åsikt jag har, då vill jag föra fram den och då kommer jag på mötet.
Natasa Stojkovic är övertygad om att alla klubbar klarar jobbet, men att de kan behöva hjälp att sätta igång. Därför har ett särskilt team med åtta regionalt förtroendevalda frikopplats för att hjälpa klubbarna med rekrytering och organisering. De kallas Team 8 och alla klubbar ska kunna anlita dem.
– Ingen arbetsplats är den andra lik så tanken är att hjälpen ska anpassas till varje klubbs behov. Jag tror att det är som ordspråket säger: Ingen är profet i sitt eget land. Det kan behövas att någon utifrån kommer och säger det man egentligen redan vet eller har känt på sig.