”Ät dem med andakt”, säger min mamma och ger mig fyra rullar Singoalla och en påse Remi. På den blåa påsen från Göteborgs Kex står Bräck. Vid årets slut flyttar fabriken från Kungälv till lettiska Riga, men Bräckboden, där företagets produkter säljs till förmånliga tider, stängde redan den 12 augusti. Det är en bit industrihistoria som går i graven. Fabriken startade redan 1888 och är marknadsledande i Skandinavien. De går med vinst men mycket vill ha mer. Med de skenande transportkostnaderna frågar jag mig om flytten verkligen är så ekonomiskt genomtänkt som ledningen på Orkla vill göra gällande.

Jag gick i gymnasiet i Kungälv. Varje dag tog jag bussen över bron från Ale kommun på andra sidan Göta älv. När vinden låg rätt satt vi i bussen och sög in den sockersöta doften från fabriken. En bekant som pluggade på Nordiska Folkhögskolan berättar att hälften av kaloriintaget kom från Bräckboden.

Jag bestämmer mig för ett sista besök på Bräcken. Sonen har aldrig varit där och ler lyriskt över chipspåsar för tolv kronor och ballerinakex med salt och vaniljsmak. Tyvärr finns inte de legendariska ”Baddarna” inne. Arraksskum på kexbotten överdragna med mörk choklad. De finns inte i vanliga butiker och när de säljs på Bräcken är köerna långa. En omgång såldes 6 juni. Elva ton fördelade på 42 000 påsar. En påse för 35 kronor.

”Trist att ni stänger”, säger jag till kassörskan, hon håller med och skyndar vidare till nya arbetsuppgifter.

När vi står där på parkeringen är det något som händer. Jag vet inte om det är tidens tand eller doften av kakor, men just då ser jag min egen situation klart, eller inte min egen, min egen situation i tiden, i samhället. Mitt eget utträde ur livsmedelsbranschen. Jag fick sparken från Schulstads bageri i Malmö år 2001. Brödfabriken lades ner. Schulstad köpte in Juvelbagerierna från KF och stängde alla utom fyra bagerier.

Jag gick från tillsvidareanställning på en bagerifabrik till hoppande mellan olika anställningar, svarta och vita vikariat vid behov, i restaurangbranschen. Små familjekrogar, storkök, hotellkök hos multinationella jättar. Jag har sett hur en stor koncern köpte upp bageriet jag jobbade på för att lägga ner verksamheten, hur maskinerna såldes till öst. Jag försöker förstå nuet i det som var. Från fabrik till frilans.

Ett jobb är inte ett jobb.

Trygga, välavlönade, fasta jobb i branscher där det funnits en kollektiv stryka har bytts mot osäkra jobb med individuella lösningar. Det är det vi kallar globalisering. Automatisering, rationalisering, centralisering – olika sätt att stava något som ur ett underifrånperspektiv ofta betyder försämring.

När jag skriver det här är det tre dagar kvar till stängning. En googling avslöjar att Baddare inte kommer säljas sista dagen. Däremot hittar jag en säljare på Tradera som vill ha 350 kronor för en påse. Tio gånger butikspriset. Så sugen är jag inte, men ett museum kanske borde köpa in dem.