Slaktaren Bartlomiej Banas ger röst åt kroppsarbetarna

Han har fullt upp, Bartlomiej Banas. Intervjun görs på telefon en eftermiddag när han vabbar. Alla tre barnen har fått vattkoppor. De är på bättringsvägen men måste hållas hemma och kräver mycket passning. 

Han är en av de 33 arbetare i olika yrken som blev porträtterade i text och bild av Elisabeth Ohlson och Annica Carlsson Bergdahl i projektet Vi som arbetar med våra kroppar. 

– Det var en kvinna på jobbet som tyckte att jag skulle vara med. Först ville jag inte, men hon övertalade mig. Så jag tänkte ”varför inte” och att det kanske kunde bli roligt. Och det blev det, det är roligt med lite annat än det vanliga man gör, säger han. 

Ville först bli bagare

Men det var inte självklart från början att bli slaktare på Scan i Kristianstad. När han var ung, hemma i Krakow i Polen, föll yrkesvalet först på bagare. Men livet ledde in honom på olika vägar, bland annat till södra Sverige. 

Det har hunnit gå 20 år sedan dess och Bartlomiej har både praktiserat och jobbat inom olika yrken. Han har gått på SFI och lärt sig svenska och med tiden utbildat sig till slaktare.

– Jag trivs med jobbet. Det finns i familjen. Från farsans sida först, både han och farfar var slaktare. Min bror kan också slakta, och hans son är också utbildad slaktare. Morfar kunde också slakta, och min morbror. Men han gillar inte blod, så han jobbar inte med det. 

I boken berättar Bartlomiej att han nästan föddes med kniven i handen och att han tycker om att vårda det familjearvet. Och om yrkesstoltheten: ”Kniven är som en förlängd arm. Som författaren som skriver. Pennan bara går. Kniven bara skär. Jag vet att jag gör ett bra jobb, med en kirurgs precision. Man måste kunna, men känslan är viktigast.”

Fysiskt tungt jobb

Men det finns en annan sida av jobbet. Slitet. De tunga lyften. Monotonin. Värken. De tidiga morgnarna. Semestern som aldrig räcker till för att man ska känna sig riktigt utvilad. 

– Det är ett tufft jobb, det är fysiskt tungt. Vi försöker byta moment varje kvart eller halvtimme, rotera på olika platser på linjen, för att inte göra samma skärningar hela dagen. Det känns ändå överallt i kroppen efter flera timmars jobb. 

Bartlomiej har jobbat ganska många år på Scan nu. Arbetet har förändrats. Mest till det bättre, men i slaktaryrket går det inte att helt komma undan det som sliter på kroppen. Det ligger i yrkets natur. En gris som ska slaktas väger runt 100 kilo. 

– När jag började kommer jag ihåg att vi kunde slakta upp till 6 000 grisar på en dag. Det kändes i händerna när man jobbade vid linjen. Nu är det ett helt annat system och vi slaktar kanske 3 000 på en dag. Det är ändå slitsamt för kroppen, det blir tung belastning på ryggen, axlarna och händerna. 

Stolthet och respekt

Där finns också en tydlig stolthet och respekt – både för yrket och arbetskamraterna. Och för djuren som slaktas. 

– Jag tycker om att vi gör allt på rätt sätt, man levererar det bästa man kan. Som att vi inte ska skada i onödan när vi öppnar grisarna. Det vi gör håller hög kvalité. Men det är också kul här, att snacka med kompisarna och så. Vi är många och kanske inte alltid överens. Men det är roligt ändå. Vi kommer från så många olika länder, en sådan blandning så man tror inte det är sant ibland, säger Bartlomiej.