Nu har avtalsrörelsen kommit in i ett skede där vi samordnar oss i LO. Vi skall kämpa solidariskt för att nå starka avtal, och ytterst strejka för att få arbetsgivaren att lyssna till våra krav. För det är vad ett kollektivavtal handlar om. Det handlar inte om att vi skall vara den vuxna i rummet och ta ansvar för Sverige, det handlar om att vi skall försvara våra medlemmars intressen och förbättra dom. Det handlar om att vi säljer vår fredsplikt.

Det är viktigt att göra denna generation av arbetsgivare medvetna om att när vi är organiserade är vi starka, och om arbetsgivarna inte går med på våra krav, då säljer inte vi vår fredsplikt. Då stannar packarna i snusfabrikerna, ugnarna stannar i bagerierna och det görs inga köttbullar utan arbetarna på Dafgård. Vi tillsammans kan göra skillnad, vi har gjort det förr och vi kan göra det igen. 

Livs kan gå före

Vi, som ett industriförbund, har möjlighet att gå före och visa hur hela arbetsmarknaden skall utvecklas och vilken nivå löneökningarna skall ligga på. Vi sätter märket, och det innebär att det vi kommer överens med arbetsgivaren om blir normbildande, och att hela LO-kollektivet tar efter. Därför är det viktigt att vi gör en bra avtalsrörelse och att vi inte viker ner oss, det är viktigt för våra medlemmar i Livs.

Men det är lika viktigt för den butiksanställde på ICA eller väktaren på Securitas, vars avtal och löneökningar baseras på våra avtal. Vi har en fördel i att vår organisationsgrad är högre än i många andra förbund. Därför kan vi få en större effekt än andra förbund vid strejk. 

Vi har ett vapen för att förbättra vår plats och våra villkor på svensk arbetsmarknad och det är strejken. Vi måste använda det vapnet för att visa att vi är starka tillsammans …

Vi har ett vapen för att förbättra vår plats och våra villkor på svensk arbetsmarknad och det är strejken. Vi måste använda det vapnet för att visa att vi är starka tillsammans och att det kostar mer att inte lyssna på vad vi säger än att möta oss i våra krav.

Ett krav som inte lyfts tillräckligt ofta är arbetstidsförkortning. Det är viktigt att vi kämpar för att minska den generella arbetstiden för heltid med bibehållen lön. Om vi skall orka leva fram till vår pension så kan vi inte jobba 40 timmars veckor. Eftersom pensionsåldern höjs behöver vi mer tid för återhämtning så att vi orkar leva mer under veckorna. Vi ska inte heller bli utslitna innan vi går i pension. Med en 30-timmarsvecka kan man leva mer under veckorna och jobba för att leva i stället för att – som det ofta är nu för tiden – att man lever för att jobba. Våra liv skall formas av våra fritidsintressen, inte jobbet.

4,4 procent räcker inte

Att i dessa tider; med hög inflation, fastighetsägarnas krav på hyreshöjningar på uppåt 10 procent, med el- och bränslepriser som skjuter i höjden, och med allt högre vinstmarginaler i företagen, så räcker det inte med ett utgångsbud på 4,4 procent. Klyftorna mellan arbetare och de rika fortsätter att växa, och det måste vi sätta stopp för.

Många i samhället går på knäna och måste anpassa sina utgifter till den inkomst de har. Det kan innebära att sälja bilen, äta färre måltider eller att prioritera bort viktiga fritidssysslor för barnen eller sig själv. Arbetarklassen behöver en ordentlig löneökning för att inte få en kraftig reallönesänkning och försämrade levnadsförhållanden. 

  • Johannes Weiberg
    styrelseledamot livsklubben Swedish Match, Kungälv, och medlem i Vänsterpartiet

Fotnot: Läs Livs replik på debattartikeln här.