Varför ville du berätta den här historien?

– Jag har tänkt på det i många år men det är känsligt och jag har behövt samla kraft för att skriva boken. Min mamma har gått i nomadskolan och det har fått konsekvenser även för mig. Jag har ofta tänkt på hur livet hade kunnat bli för så många samer om nomadskolan inte funnits. Drivkraften har varit att söka någon slags upprättelse men framför allt att ge läsarna en dramatisk berättelse som bygger på verkliga händelser.

Trettio år senare konfronteras barnen med sina minnen. Vilka spår har nomadskolorna satt hos den samiska befolkningen?

– Det är nog väldigt individuellt, men de allra flesta jag pratat med har hemska minnen av skolan och jag tror att få har sökt professionell hjälp för att bearbeta det som hände. Det finns en stor tystnad kring nomadskolan, man vill inte tynga sina barn eller barnbarn och samtidigt kanske man lider än i dag. Nomadskolan har också bland annat lett till språkförluster, där en del valt att inte föra vidare samiskan till sina barn.

Din förra bok Stöld blev mycket uppmärksammad. Hur har det påverkat skrivprocessen med den här boken?

– Det har självklart varit en viss prestationsångest att skriva nästa bok. Och tanken var egentligen att jag skulle skriva om något helt annat men när jag äntligen fick åka hem till Soppero sommaren 2021 (efter covid) insåg jag att det var dags att skriva om nomad­ skolan. Det gick ganska fort för det är en historia som jag personligen burit med mig länge, även om boken förstås är fiktiv.

Ann-Helén Laestadius

Ålder: 51.

Gör: Författare och journalist.

Bor: Solna.

Familj: Make och en 18-årig son.

Aktuell: Med Straff (Romanus & Selling).