Vi har lärt oss vilka som behöver vara i sin egen bubbla vid frukostrasten för att vakna till liv, eller bli av med morgonhumöret. Vilka som vill ha tidig respektive sen frukost, rast och lunch. Vem som ogillar att tråga vilka produkter.

Någon älskar schnitzeln (läs; jag) och någon annan avskyr att rensa pepparbiffen. Majoriteten tröttnar mest på att tråga korven, speciellt en person. Men det gör inget, för hon tycker om att vi samtidigt kan umgås vid baljorna. 

En salig blandning med åldrar, från tidiga 20 till mitten av 50. Kvinnor, män, tjejer och killar. Med ett spann på mer än 30 år hade man kunnat tro att vi hade haft mindre saker gemensamt. Vi som kanske aldrig skulle lärt känna varandra någon annanstans blir till bästisar. Omaka par är ofta de bästa av vänner här.

Lär oss varandras språk

Hur olika man än kan tycka om saker utanför företagets väggar så är vi en och samma linje på jobbet. Skojar, lär, lär ut, löser problem och underlättar tillsammans. För varandra. Förutom maskiner och hantering av de olika produkterna lär vi oss också varandras språk och kulturer.

På rasten i form av ganska fula ord som i översättningen blir fel ibland. Också när någon tar med fika de bjuder på. Ibland i produktionen, när vår egen ingenjör lär ut formler i matematik genom uträkningar han visar på maskinväggen. 

Kommer hem trött men glad

Att som kvällsmänniska behöva gå upp 04.45 för att ta sig till jobbet är fortfarande tortyr, mer än tre år senare. Nej, man vänjer sig inte. Människor som säger det hittar bara på. Så utan mitt gäng på 10:an hade det inte varit värt det. Med dem på linjen kommer jag hem helt slut i kroppen, men glad.

För nästintill alltid har vi bra dagar tillsammans. När det inte är en bra dag är det strejkande maskiner som kan göra att tålamodet och humöret tömts. Inte människorna. Det här är mitt kärleksbrev till er. Tack för att ni får det att kännas värt det. Även när jag kommer hem med pepparkorn i hela ansiktet. 

Det är fascinerande ändå att personer som inte har något gemensamt, egentligen, kan bli så sammansvetsade av att hamna på samma ställe 38 timmar i veckan. Att man formar sin egen krets kring varandra. Samtidigt är det väldigt logiskt. För vi är mer lika än vi tror. 

Jag har nämligen insett att det finns de som blir ”hangry” i alla åldrar.