Matilda Antonsson: Jag vill skicka lite mental kärlek till alla er som vägrar ge upp

Vad gör ni idag?

Jag sitter med en kaffe som fortfarande är för varm för att dricka. Vi pratar om personerna som satt sitt avtryck hos oss. De som hade en säregen lunchritual. De som alltid blev stressade vid etikettbyten. Hade ett speciellt uttryck som kännetecknade personen i fråga. De som jobbade hårt och de som inte riktigt gjorde det.

Våra fina gamla kollegor. De som inte längre är kvar på fabriken. Den personen som gått i pension. Den som började plugga och inte blev en av de som kom tillbaka under sommaren för att jobba. Den som flyttade för kärleken. Slutade för ett nytt jobb eller andra äventyr. De som ville något mer eller något mindre.

Kliva in och kliva ut

Det känns märkligt att människor kan kliva in och ut ur andra personers liv sådär. Utan konstigheter egentligen, för livet är sådant. Att andra människor lever sina liv. Jag lever mitt. Du lever ditt. Det är sällan vi stannar kvar allt för länge. Vissa kanske håller kontakten med varandra även efter att man inte har ett påtvingat umgänge. Andra ses bara när man springer in i varandra på mataffären. Men jag tänker på er ibland.

Undrar hur livet landade för er. Är ni lyckliga? Blev saker som ni ville och hade tänkt er? Jag hoppas det. Det känns bra att våga tro det. Kanske har allt gått åt helvete. I så fall vill jag skicka lite mental kärlek till alla er som vägrar ge upp. Även om ni garanterat inte tänker på mig så önskar jag er allt gott.

Stöd på dåliga dagar

Jag tänker tillbaka på de gånger jag brustit ut i tårar för att mina dåvarande linjebästisar jobbade sin sista dag och vi sa hejdå till varandra. Det är inte många jag pratat med efter den dagen. Men de har inte betytt mindre för mig för det. Det är människor som stöttat mig på dåliga dagar. Fått mig att skratta tills jag fått ont i magen. Hjälpt mig att lösa maskinstrul. Peppat mig till att ta förtroendeuppdrag. Vi har hejat på varandra i saker som både handlat om jobbet och privatlivet utanför stängslet. Ni var otroligt viktiga för mig och jag hoppas att ni vet det.

Plötsligt är rasten slut. Kaffet har kallnat och inte en klunk har tagits. Jag sveper koppen och går in mot produktionen igen. Jag ler och slås av tanken; vad gör ni idag? Sedan är jag tillbaka i nutid. Vi ska starta en ny produkt och jag ska byta etiketter.