Matilda Antonsson: Varför lyfts inte LO-kvinnorna fram?

LO har en ny ordförande sedan kongressen. Johan Lindholm. LO hade en egen kandidat till EU-valet. Johan Danielsson. En av årets sommarpratare var en betongarbetare. Kim Söderström. Alla tre är briljanta i det de gör. Facket jobbar lika hårt nu som förr med inflytande. Därför älskar jag att vi har så starka röster på så många olika plattformar.

Trots det är det något som skaver hos mig. Jag ser fler samband än att de har fackligt blod i sina ådror. Alla tre är medelålders vita män. Jag kan inte hålla mig från tanken – var är alla kvinnor? Var är mångfalden?

Vad beror det på?

Jag har debatterat om facklig antirasism på både Livs och LO:s kongresser. Anledningen till att jag kunnat göra det är för att jag fått förtroende att bli vald som ombud för att representera mina kollegor och medlemmar. Även om jag är både ung och kvinna.

Nu backar vi plötsligt bandet igen. Jag trodde att kampen om jämställdhet var vunnen. Att en jämställd könsfördelning var given i våra organisationer. Redo att ta fajten vidare. I stället är det fortfarande här vi är. I ett läge där vi lyfter tre män och ingen kvinna.

Är det vi kvinnor som inte vågar? Blygsamt tackar nej, eller att vi inte blir nominerade på grund av att männen håller varandra om ryggen?

Jag funderar över vad det kan bero på. Är det vi kvinnor som inte vågar? Blygsamt tackar nej, eller att vi inte blir nominerade på grund av att männen håller varandra om ryggen? Handlar det om att det är vi som inte tror att vi klarar av det för att vi sätter så stor press på oss själva, eller att andra inte tror på vår förmåga? Handlar det om att det är vi som inte gör det?

Har inte råd att backa

Jag tror att det är en kombination. En kombination som jag avskyr. För mycket av det ligger i att ”det har alltid varit så” och att vi ursäktar vår egen existens. Men helt ärligt – vem är du att be om ursäkt? Du är berättigad att existera. Utföra stordåd. Göra misstag. Ta plats. Vara en människa precis som alla andra.

Vi behöver påminna oss om att vår rörelse inte har råd att backa. Våga bara säga att ”det handlar inte om kön, det handlar om kompetens”. För vi bryter inte normer genom att göra det en gång. Vi kvinnor har förändrat världen förr. Vi kommer förändra framtiden också.

Du skulle bara våga säga att år efter år av mansdominans går att rättfärdiga med att vi brutit trenden vid enstaka tillfällen. Jag köper det inte. Jag vägrar.