Matilda Antonsson: Jag vill inte bli någon som kompromissar bort mig själv

Jag hade en gång en dröm om att bli journalist. Den gick inte i uppfyllelse, för mitt högskoleprov hann gå ut och mina betyg räckte inte till.

Jag stannade på Hilton. Undrade om jag skulle bli en av dem som blev kvar. Kände att det fanns något vackert i det. För det var vi som såg till att människor fick mat att sätta på bordet. Den stoltheten bar vi alla. En stolthet jag tog del av med glädje.

Jag tog mig framåt på jobbet. Från att ha varit operatör blev jag linjeledare. Bytte ut den vita mössan mot en grön. Tyckte den matchade mina ögon. Trivdes i rollen, som innebar mer ansvar. Jag fick lära mig ännu mer. Hur fler maskiner fungerade.

Valde vita mössan

Nu fick jag vara en del av dem som skulle smörja maskineriet. Se till att flytet flöt. Samtidigt tog mina fackliga uppdrag mer plats och tid.

Till slut kände jag att jag behövde välja. Ville ge mina kollegor på linjen en kontinuitet i vem som skulle hålla ihop dagens produktion när jag var på andra uppdrag.

Plötsligt var mina ögon lysande igen. Nu av glöd.

Jag valde att byta min gröna mössa mot den vita igen. Med mindre framhävda ögon tog jag mig an mina fackliga uppdrag. Gick utbildningar och byggde på mina kunskaper. Lärde mig vilka lagar, paragrafer och avtal som stödjer att inte behöva bli inringd på semestern. Att vi arbetare ska bli hörda innan förändringar i vår arbetsmiljö genomförs. Rätten till vår schemalagda tid. Rättigheter och skyldigheter vi har när det kommer till att jobba övertid. Plötsligt var mina ögon lysande igen. Nu av glöd.

Fortfarande nyfiken

Sedan gick ett år eller tre. Jag sökte studier igen. Mitt jag är fortfarande nyfiket. Vill veta mer. Ständigt sökande. Det ger mig nästan alltid mer vemod än lugn. För hur vet jag att det jag lämnar bakom mig är mer värt att lämna än det jag ska ta mig an framåt? Jag vet att jag inte kan veta det innan jag provat. Jag har gått den balansgången många gånger. Det gör jag egentligen fortfarande.

Det svåraste var inte att ta mig an nya saker. Det svåraste är att hitta ett lugn i att inte veta om jag gör rätt eller fel. Om jag tar beslutet för att någon annan påverkat mig i en riktning jag inte velat gå egentligen. Börjat promenera i någon annans skor än mina egna. Eller om jag faktiskt gör det för min egen skull.

Jag brottas med den känslan fortfarande. För jag vill inte bli någon som kompromissar bort mig själv längs vägen.