Trots den långa konflikten vill han tillbaka till sitt gamla jobb

– Jag tycker att det är bra att Livs valt att stämma Marabou. Det visar att företagen inte kan göra som de vill. Att de precis som alla andra måste respektera de lagar som finns, säger Jorge Arancibia.

[Ur nummer: 03/2007] Det har varit svårt att hänga med i turerna ute på Marabou i Upplands Väsby. Det har varit hårda ordväxlingar mellan fack och företag. Men vad det framför allt har handlat om är medlemmar som mått dåligt, väldigt dåligt.
En av de cirka hundra tidigare anställda som står bakom Livs stämning av företaget är Jorge Arancibia. Han bor i Hjulsta, en invandrartät förort till Stockholm. Här träffas vi en grå vinterdag.
Jorge Arancibia går arbetslös, har stämplat i över ett år. Känner sig gammal trots att han bara är 43 år. Det som gör att han står ut är familjen, fru och barn, som stöttar honom. Annars skulle han nog bli deprimerad eller psykiskt störd, säger han.
– På arbetsmarknaden är man för gammal när man är över 40. Den arbetslivserfarenhet man har räknas inte, säger han.
Han fördriver nu dagarna så gott det går. Besöker arbetsförmedlingen regelbundet och ringer på de jobb som är lediga. Däremellan lagar han mat, städar och hjälper till hemma. Det är en rätt tråkig tillvaro. Första månaden var rätt okej, säger han, lite av semester men nu är det inget vidare. Mycket tid går åt till att rulla tummarna och tänka.
Han trodde aldrig att han skulle hamna i den här situationen. Han jobbade tidigare på Marabou, hade ett bra jobb. Han var linjeförare. De var få. Av 600 arbetare var de bara åtta stycken. Han berättar stolt hur han blev tillfrågad av en gruppledare och att det var något mycket smickrande.
– Jag jobbade i Daim-produktionen. Det var ett ganska krävande jobb med många moment att hålla reda på. Det gällde att ha koll. Massan kokade och vad som helst kunde hända. Tvingades man stanna linjen så blev massan tjock och hård. Det var också lätt att bränna sig. Det har jag själv gjort flera gånger.

Tillbaka till Marabou efter studier
Han har ett speciellt förhållande till Marabou. Han har arbetat på företaget i flera omgångar sedan han kom till Sverige för snart 17 år sedan.
Han arbetade först på fabriken i Sundbyberg mellan 1990 och 1995 fram till att den lades ner och produktionen flyttades till Upplands Väsby. Han följde dock inte med utan valde att börja studera.
År 2000 sökte han åter jobb på Marabou, denna gång på fabriken i Upplands Väsby. Det var då, två veckor efter att han börjat på företaget igen, som han fick frågan om han ville bli linjeförare.
Han kom att arbeta på fabriken fram till årsskiftet 2004/2005 då de var 130 anställda som blev uppsagda på grund av arbetsbrist.
– Vi hade svårt att förstå det här med arbetsbrist. Vi arbetade fram till december och hade hur mycket som helst att göra.
Han var vid den tidpunkten förvissad om att han snart skulle få komma tillbaka till fabriken. Han hade ju företrädesrätt till återanställning. Men när han ringde till personalavdelningen i februari 2005 och frågade efter jobb så blev han hänvisad till Kellys Service, ett bemanningsföretag som Marabou anlitat.
– Alla visste att Marabou gjorde fel som anlitade ett bemanningsföretag istället för att återanställa den som sagts upp. Det var inte mycket vi kunde göra åt det. Men visst fanns det de som blev förbannade och som vägrade att vända sig till Kellys.

Inhopp i perioder
Han var en av dem som kontaktade Kellys, månaderna gick, så i juni fick han genom bemanningsföretaget en visstidsanställning på 15 dagar. Därefter tog semestrarna vid och han blev arbetslös igen. Han uppmanades att återkomma när produktionen var igång igen. Det gjorde han och i augusti 2005 var han tillbaka på Marabou. Han jobbade fram till mitten av december.
Därefter har han inte fått komma tillbaka. Förra året, 2006, ringde han med jämna mellanrum för att höra om det fanns jobb. Det han fick höra var att de ringde honom om de hade behov. Men än har de inte hört av sig. Det är dock inte längre Kellys som Marabou använder sig av, utan ett nytt bemanningsföretag som heter Randstad.
– Vad jag har förstått så har det kommit in okunnig personal på min avdelning. Det tycker jag är synd när vi finns som kan jobbet.
Vi sitter och pratar i soffan, i blickfånget en stor platt-TV, barnens porträtt på bordet, Chiles flagga på dörren.
Jorge Arancibia har ägnat mycket tid att försöka förstå vad som hänt. Hur kan ett företag tillåtas dribbla så med lagen? Han hade ju rätt till återanställning. Varför ska han behöva vända sig till olika bemanningsföretag? Och vilka direktiv har bemanningsföretagen fått? Har Marabou gjort listor på vilka de vill hyra in och vilka de inte vill hyra in?
Det är viktigt för honom att kunna förklara både för sig själv och för andra varför han inte fått komma tillbaka igen till Marabou. Inte minst på arbetsförmedlingen har han haft problem att förklara varför han inte blivit återanställd, han som var linjeförare och allt.

Förslag om arbetstider
Han har olika teorier. En teori han har är att det legat honom i fatet att han är rak och säger vad han tycker, oavsett om det gäller arbetskamrater eller arbetsledare. En annan teori handlar om ett förslag som han lagt, om hur arbetstiderna skulle kunna läggas om. Normalt får den anställde en belöning för denna typ av förslag om det genomförs. Ledningen har dock inte velat kännas vid att det är han som är pappa till förslaget.
– Det är värt minst 150 000 kronor som de inte vill betala mig. För min del handlar det inte så mycket om pengar som principer, säger han och fortsätter:
– Frågan kvarstår, varför vill de inte ha mig tillbaka? Var det på grund av förslaget eller för att jag varit rak och sagt vad jag tyckt och tänkt? Jag tror personligen att det var på grund av förslaget.
Han ringer så ofta han kan till bemanningsföretaget Randstad för att höra om det finns jobb. Varje gång får han svaret att om det händer något så hör de av sig. När han ringer direkt till personalavdelningen på Marabou så hänvisar de tillbaka till bemanningsföretaget.
– Ett helt år har gått utan att någon har ringt mig, vare sig från Marabou eller Randstad. Jag har funderat fram och tillbaka hur det kan komma sig.
Han misstänker att Marabou sagt till Ranstad att man inte vill ha honom tillbaka. Han tror inte att chanserna blivit bättre sedan han gav förbundet fullmakt att driva hans ärende.

”Marabou köper sig fria”
Han söker andra jobb. Det är dock hård konkurrens, inte minst om man har invandrarbakgrund. Och hur konstigt det än låter så vill han tillbaka till Marabou. Det är därför han fortsätter att ringa både personalavdelning och bemanningsföretag.
– Jag vill visa vad de gått miste om.
Att Livs valt att stämma Marabou tycker han är bra. Äntligen händer något. Personligen trodde han att det var kört.
– Jag tror dock att de kommer att köpa sig fria för att slippa rättegång. Det kan också hända att vi förlorar men då har vi i alla fall försökt. Vinner vi innebär det en stor seger och att rättvisa äntligen skipas.