Europeisk protest mot Unilevers
slakt av jobben

”Varje jobb räknas” skanderar över 800 arbetare som går mot Unilevers huvudkontor i Rotterdam den 4 december. De kommer från 16 länder. En av dem är svensken Lars Erlandsson från Margarinbolaget i Helsingborg.

[Ur nummer: 01/2008] Världens tredje största livsmedelsföretag, Unilever, ska säga upp 20 000 arbetare runt om i världen. Särskilt drabbat är Indien, Pakistan och Europa. Här i Västeuropa ska ett 20-tal fabriker stängas och 12 000 jobb bort.
Det är stora siffror, det är globalt, det är långt borta, men inte för den som drabbas, inte för den som blir av med jobbet. Var tredje Unileverjobb inom EU är hotat. Det finns inte mycket kvar av anställningstrygghet. En av fabrikerna som kommer att stängas är svenska Slotts i Uppsala som gör senap, tomatpuré och glassåser.
Men ingen av de 52 uppsagda Slotts-anställda går här i demonstrationståget i Rotterdam. Inte heller syns några arbetare från GB-Glace i Flen, också Unileverägt. Det är bara Lars Erlandsson från Margarinbolaget omgiven av grupper med demonstranter från Tyskland, Italien, England, Spanien, Holland och Frankrike.
Varför?
Lars Erlandssons har inget bra svar. Han har konstaterat att Livs inte är så engagerat i gemensamma europeiska protester. När han sökte ekonomiskt bidrag från förbundet blev det kalla handen, inte rakt av, men i praktiken.
– Jag har möjlighet att i efterhand skicka in en skriftlig ansökan till förbundsstyrelsen om bidrag för att täcka resekostnaderna, men det gitter jag inte, säger han.

Saknar Livs engagemang
Han tycker att det är märkligt att förbundet inte gör mer för att engagera fler i en sådan här facklig manifestation över nationsgränserna. Den är ett konkret svar på det som hänt de svenska livsmedelsarbetarna. Arbetsplats efter arbetsplats har övergått i utländsk ägo, blivit en del av ett större sammanhang och efter ett tag lagts ner.
Det är absolut inte frågan om någon unik svensk erfarenhet. Danska och finska livsmedelsarbetare finns över huvud taget inte kvar inom Unilever-systemet. De har förlorat sina jobb när produktionen flyttades. Så ser det ut över hela Västeuropa. Den mest lönsamma produktionen av globala varumärken koncentreras till ett fåtal centralt belägna megafabriker. Mindre lönsam produktion, svagare varumärken, läggs ut på underleverantörer, så kallade co-packers, idag är det till Östeuropa. I framtiden blir det längre bort.

Eldar fram grundelement
Lars Erlandsson är eldare från Magarinbolaget. Han gör några av grundelementen – ånga, vatten, luft och kyla – som används i processen för att tillverka ost, margarin och UHT-produkter. Det är ett bra jobb, en trygghet, som han vill hålla kvar vid, även efter att han blivit klubbordförande och representant i Unilevers europeiska företagsråd, UEWC. Det är i egenskap av det sist nämnda som han går i demonstrationståget; han har tagit ut två semesterdagar för att protestera mot sin arbetsgivare.
– Jag måste visa att jag ställer upp för mina kollegor, säger han. Nästa gång kan det vara vi som behöver deras stöd.
För Lars Erlandsson är det konkret. Det är människor som han lärt känna, när han jobbat fackligt, som han nu demonstrerar tillsammans med. I första hand är det de engelsktalande som han pratar med. De brittiska arbetarna bär tröjor med texten: ”Räcker inte 30 % i vinst?”

Bra för aktieägarna
En stor del av vinsten från rationaliseringar och nedläggningar av fabriker, jobb och varumärken används till att öka utdelningen till aktieägarna och till återköp av aktier.
Unilever är inte ett fattigt företag. Varför återköp av aktier? Det syftar till att minska mängden aktier, så att värdet på varje aktie ökar. Och vilka tjänar på det? Aktieägarna naturligtvis. Det är bra för stora institutioner så som de amerikanska pensionsfonderna, men det är också bra för den egna företagsledningen. När börsvärdet stiger vid återköp blir personer med ledande befattningar inom Unilever själva rika.
Denna giriga affärsstrategi från ledningens sida är en av orsakerna till protesten. Fackföreningarna vill att vinsten ska gå till produktiva investeringar i maskiner, fabriker, människors kunnande och varumärken.
– Jag är livrädd för att ett riskkapitalbolag ska köpa upp Unilever. Det är vi alla rädda för, det skulle innebära att företaget styckades. Det som byggts upp skulle försvinna på nolltid.
Det är därför inte Unilever som företag som de tar avstånd från, de som går i demonstrationen ser sig själva som företaget, det är ledningen de är missnöjda med.
Det är ”action day”. Unilevers ledning ska stå till svars.
– Vi brukar träffas där inne, säger Lars Erlandsson och pekar mot de stora glasfönstrena i Unilevers gigantiska kontorskomplex. Vi håller möten där inne med företagsledningen.

Sida vid sida med holländarna
Lars Erlandsson är imponerad av det holländska facket, FNV Bondgenoten, som strejkat i fyra veckor och fått igenom de flesta av sina krav. Holländarna går sida vid sida med honom i tåget. Han känner dem inte personligen men fick fortlöpande information genom e-mail.
– Samtidigt som strejken pågick fick vi i Sverige en förfrågan om att stötta den tyska marknaden då efterfrågan på margarin ökat i samband med att priset på smör skjutit i höjden, berättar han.
Han försäkrade sig om att det verkligen var så och inte ett sätt att utnyttja den svenska fabriken för att täcka upp för den produktion som gick förlorad när holländarna strejkade.
– Det hade vi sagt nej till, det hade vi gjort. Annars hade jag inte kunnat gå här med hedern i behåll.