Här skapas den nya svenska nationalklenoden – whisky

Carlshams flaggpunsch, Blossa glögg och Hallands fläder. Flera av de svenska nationalklenoderna produceras nu i våra grannländer efter Vin & sprits nedläggning i Sundsvall. I stället börjar det dyka upp flera mindre företag som gör något allt annat än gammalsvenskt, nämligen maltwhisky. Mackmyra var först.

[Ur nummer: 12/2008] Efter en stunds irrande på smala grusvägar kommer vi fram till den blå port som tar oss in i berget. En hal mörk väg leder nedåt. Där i bergrummen arbetar Bo Söderborg med att tappa upp råsprit på ekfat men även med att buteljera en mycket omtalad svensk maltwhisky.
Det första som slår emot är kylan. Det är visserligen tolv plusgrader men extremt fuktigt, och kalluften liksom rinner in i alla glipor på kläderna. Bo Söderborg är van, säger han, även om han ibland upptäcker att händerna är iskalla och handlederna ömma när han jobbat ett tag.

Nio år av destillering
För nio år sedan destillerades de första dropparna fram. I dag finns det cirka 30 anställda och ungefär hälften av dem jobbar
i produktionen. Bodåsgruvan i Gästrikland är huvudlager för verksamheten, och en av deras totalt fyra lagerplatser. Bergrummet är en 200 meter lång korridor med rörledningar i taket vilka förstärker känslan av att det är en väg rakt in i mörka intet. På båda sidorna om korridoren finns rader av väl igenbommade rum.
Arbetet i berget handlar framför allt om att fylla fat och tappa upp på flaskor. Råspriten levereras i gigantiska plastdunkar från destilleriet, för att sedan läggas på fat av ek. Här finns både de mindre 30-litersfaten, som köpts av kunderna direkt, och de stora, som rymmer 200 liter och som buteljeras för att sedan gå till Systembolaget för försäljning.
Bo Söderborg ser också över lokalerna. Byter lysrör, kollar så att inte vatten tar sig in där det inte ska, och lagar det som gått sönder. Vid vissa arbetsmoment tas personal in från huvudarbetsplatsen i Mackmyra, som ligger drygt fyra mil från Bodåsgruvan.
Vid flasktappningen är de många, runt tio personer, som arbetar här nere. Annars är det bara han och någon till. Då är jobbet ganska fritt, även om han ändå gärna håller regelbundna tider för lunch och fikaraster.
– Det här rummet vill jag visa. Det är fint.

Alkoholdoften ligger tung
Bo Söderborg öppnar porten till ett lysrörsbelyst rum där en jättelik presenning formad som ett tälttak skyddar mot vattnet som ständigt droppar ovanför oss. Höga rader av ekfat fyller rummet, med smala korridorer mellan. Lukten av alkohol ligger tungt i luften.
– Vi har tre olika sorters fat. Amerikanska bourbonfat, nya fat av svensk ek och fat som är impregnerade med sherry för att ge extra smak. Spriten löser upp smaker och färgämnen när den lagras, så att det blir whisky.
Bo Söderborg har varit med nästan sedan starten av Mackmyras whiskyproduktion. Han hade tidigare ett företag i byggbranschen, och efter att han lagt ner det var han arbetslös. Han började en kurs i att binda ekfat i arbetsförmedlingens regi och där kom han i kontakt med ägarna till Mackmyra, som precis påbörjat whiskyproduktionen. Han anställdes på företaget direkt efter kursen 2001.
Sedan dess har det rullat på. Han är road av whisky och hade läst en del redan innan han började här, nu fick han också gå på provningar och lära sig mer om hur sprit blir whisky och vad träslag, rostning och blandning har för betydelse för slutresultatet.
– Men jag dricker nog mindre whisky sedan jag började här. Man blir liksom mätt, säger han.

Lånade alkoholmätare
Doften i lagringsrummen är stark. Det känns som att lukta på ett glas med sprit. Vid ett tillfälle lånade Bo Söderborg en alkoholmätare, bara för att vara säker på att han inte påverkats av spritångorna. Den gav inget utslag, så han vågar lita på sitt omdöme och sin körförmåga trots att han vistats
i ångorna en hel dag. Men om han inte låter dörrarna stå öppna en stund innan han går in i de stora lagerutrymmena händer det att han får huvudvärk.

Luften ska testas
Detta är ett problem som vuxit fram med tiden, eftersom lagren hela tiden fylls på och antalet tunnor ökar i lokalerna. Tidigare har det inte varit aktuellt att testa luften men nu ska det göras en utredning.
– Det är först nu det blivit sådana mängder alkohol här nere att det kan påverka, säger han.
Även belysningen ska bättras på. Bergrummen är idag upplysta av lysrör som inte riktigt orkar lysa upp de skrovliga, mörka väggarna. Under vinterhalvåret går han ner när det är mörkt, och kommer ut först när det blivit mörkt igen. Det blir många dagar helt utan dagsljus.
– Då är det lite tufft. Men jag är van, säger han.
Längre in i gruvan står ännu fler fat. Här doftar det russin och söt frukt.
– De har impregnerats med sherry innan de används. Då tar whiskyn smak av den.

Fat med mässingplattor
Här finns också fat med mässingsplattor fastspikade på kortändorna. Olika namn är ingraverade på plattorna. De innehåller whisky som privatpersoner har köpt direkt av företaget. Köparna betalar för fatet, spriten, passningen och lagringen. Många kommer ibland hit och tittar till sitt fat. Efter tre, fyra år brukar de flesta välja att tappa upp flaskorna som sedan måste hämtas ut över disk på Systembolaget, där också skatten betalas.
För två år sedan släpptes de första flaskorna iväg till försäljning. Det var fråga om smakprover och samlarobjekt, men de blev ordenligt uppmärksammade i medierna. Alla ville skriva om den svenska maltwhiskyn och Bo Söderborg har sedan dess visat sin arbetsplats för många journalister. Uppmärksamheten var en rolig grej i början, säger han. Men det har blivit vardagslunk det också. Det märks att han har haft besökare här förr, när han förklarar de olika momenten i produktionen. Inför fotograferingen visar han glatt vad de andra tidningarna velat få på bild.

Van att posera
– Den här cykeln brukar jag få posera med. Den stod här när de tog över gruvan och är utmärkt att använda när man ska ner och trycka på någon knapp längst ner i gruvan.
* Får du mycket frågor om ditt jobb också privat?
– Det är ganska många som har åsikter. En del tycker att det är jätteroligt och frågar en massa. Men det finns också de som menar att spriten dödar, och att man kanske inte borde jobba med sprit.
* Vad tycker du själv då?
– Det är ett jobb. Och jag trivs.