För 26 år sen började min resa ut ur förtrycket och förföljelsen. Jag var tvungen att lämna mitt land, Chile, som då hade militärdiktatur. Jag är ett diktaturens barn!
Jag visste inte vad frihet och samhälls­trygghet var för någonting, men det var något som jag och många andra ville ha. Och det kämpade vi för – utan att kunna segra. Jag och många andra av diktaturens barn var andra vågen av personer som var tvungna att fly från den terror som rådde i Chile under diktaturen som skapats genom militärkuppen 1973.
Jag kom till Sverige, ett land med människor som välkomnade mig, som visade mig och många andra av diktaturens barn den hjälp och omsorg som solidaritet kunde ge. Det är jag tacksam för och det kommer jag att alltid vara. Den solidaritet som arbetarklassen visade mig räddade mitt och många andras liv.

Den solidaritet som Sverige och dess medborgare visade då, smittade av sig till många andra delar av världen. Sverige och arbetarklassen var ett exempel på hur man bygger ett land, en grund som gav arbetarna den trygghet som varje medborgare har rätt till. Alla kände sig glada och delaktiga i samhället och dess utveckling. I andra delar av världen var Sverige en förebild och ett land som alla såg upp till, som alla ville likna.
Det har gått många år sedan den dag jag kom hit till Sverige. Sedan dess har det hänt väldigt mycket i mitt liv. Jag har fått flera barn och nya vänner. Det svenska samhället har blivit en del av min vardag. Jag har blivit en del av samhället.
Under den tiden har det Sverige som jag flydde till också förändrats. Jag har sett hela processen och kan säga att människor har förlorat så mycket av den trygghet som man hade tidigare, utan att man tänkte på den. Det man hade i Sverige just då när jag kom hit var just det som vi kämpade för att få i mitt tidigare land, Chile. Kanske är jag ensam om att tycka så.
Allt det där är borta nu: Begreppet Vi har förvandlats till Jag! Tryggheten har försämrats. Arbetar­klassen har dribblats bort från makten och solidariteten i allmänhet har blivit mindre och mer av ett minne från det förgångna.

Fackets representanter har somnat till någonstans. De ställer inga krav. Glöden är borta. De politiska partierna har gått vilse och dess medlemmar känner sig inte representerade av sina företrädare längre.
Hur kunde detta hända? Jag ställer mig frågan och på något sätt tycker jag att svaret är att vi var kanske för mätta för att tänka på en fortsatt samhällsutveckling.
Arbetarrörelsen (vi alla) kunde ha gjort mer, varit ute på gatorna och demonstrerat när medborgarna blev utförsäkrade, när skolorna privatiserades, när sjukvården såldes ut och när anställningstryggheten blev sämre och sämre.

Jag vet att många av de utförsäkrade, många av de äldre som inte får rätt vård, många av de elever som inte får en bra skola, många av de människor som förlorar sitt jobb, skulle vilja göra som jag gjorde en gång i tiden: Fly till det Sverige som välkomnade mig för 26 år sen.
Mario Izquierdo

Ny Tankar i arbete skribent
Mario Izquierdo, 48 år, är maskin­operatör på Leaf i Gävle.
Han har två vuxna barn och gillar att skriva poesi och läsa. Politik och att laga mat är två andra intressen. Just nu läser han Che Guevara, ständigt mot segern 1928-1959 av Jon Lee Anderson och Santa Catalina, 1936 av Victor Calderón Ayarza (som är hans mormors brors berättelse om sin barndom i en gruvstad i norra Chile).
Mario gillar folkmusik, Victor Jara, Björn Afzelius och Violetta Parra.