Förbundet Arbetarsolidaritets stridsfond prisar före detta livs­medels­arbetaren Frances Tuuloskorpi

Arbetssituationen på många arbetsplatser är skrämmande. Bemanningsanställda som tap­par tånaglarna för att de inte vågar säga till att arbetsskorna är för trånga och planerad under­bemanning som resulterar i olyckor och sjukdomar. Hur ska arbetarna kunna påverka sina arbetsvillkor?
Frances Tuuloskorpi, med ett långt förflutet som livsmedels­arbetare, har i flera år varit drivande i nätverket Folkrörelselinjen. Hon har tagit många strider på arbetsplatser hela sitt arbetsliv. Nu går hon före och visar vägen hur man lyckas med sin kamp om man går samman i solidaritet. Hon är bland annat redaktör för boken Hopsnackat som består av berättelser om hur man lyckats få igenom förändringar på arbetsplatser. Och hon har utarbetat råd i fem punkter som bygger på egna erfarenheter. På gång ut är också bok nummer två, Hopskrivet som handlar om arbetsplatstidningar och annat som skrivs av och för arbetskamrater, bland annat en blogg för bemanningsanställda.
Nu har Frances tilldelats Stridsfondens pris ”Arbetare till Arbetare 2012” för sina insatser (se faktaruta).

Pulverkaffe och kubb
Pristudelningen den 11 oktober hölls i ABF-huset. Det serverades pulverkaffe och kubb. Själva prisutdelningen gick snabbt; Frances fick en uppläst motivering, diplom, blom­sterkvast, kram och fotograferas. Sedan ville Frances gå vidare till det viktiga, föreläsningen där hon delar med sig av sina erfarenheter av kollektiv kamp:
”• Ett. Ta reda på och håll ordning på era rättigheter. Sprid allt ni får reda på, ju fler som vet vad de har rätt till på arbetsplatsen ju starkare blir ni som grupp.
• Två. Bestäm er för något ni vill förändra.”
– Börja gärna med någon mindre sak, något som det finns stora chanser att få igenom, det stärker den kollektiva känslan, säger Frances.
Frances är övertygad: Det går inte att få igenom något som arbetarna inte är beredda att slåss för.
– Det handlar om tillit, att våga lita på sina arbetskamraters solidaritet, att man kämpar tillsammans. Är man en grupp är man starkare gentemot arbetsgivaren. Folkrörelsemetoderna handlar om hur man ska kunna göra något utan att en enskild blir utpekad och bestraffad, just genom att göra det tillsammans.

Solidaritet är inte vänskap
Frances pratar om solidaritet, förklarar ordets innebörd:
– Solidaritet är inte detsamma som vänskap eller förståelse. Solidaritet är att vi ställer upp för varandra även om vi inte gillar varandra särskilt mycket eller ens förstår varann. Man kan kämpa ihop för gemensamma intressen trots att man tycker olika om många andra saker.
Och det är nummer tre på hennes lista hon prickar av.
Nummer fyra handlar om hur själva organiseringen ska lyckas, hur man bäst får med sig hela gruppen.
– Man ska inte försöka dra framifrån utan putta på bakifrån, berättar Frances.
Vad hon menar med det är att det nästan alltid misslyckas om några engagerade springer före och tror de ska få följare just för sitt eget engagemang.
– Det gäller att rikta in sig på de svåraste i gruppen, den suraste rasistgubben, kvinnan i huckle, alla dem som inte räknar med att bli tillfrågade om vad de vill förändra. Får man med dem då är väldigt mycket vunnet och oftast brukar hela gruppen hänga med då, berättar Frances.
En ung kille med en bebis i famnen räcker upp handen och vill ställa en fråga. Han arbetar på ett företag där arbetarna, som utför ungefär samma arbetsuppgifter, är anställda av många olika arbetsgivare med olika villkor. Hur ska de lyckas organisera sig och förändra flera olika villkor?
Frances menar att man inte ska bry sig om att man tillhör olika arbetsgivare, utan organisera sig tillsammans över gränserna. Hon berättar om sopåkarna som agerade när en arbetsgivare ville försämra avtalen för ett gäng arbetare.
– Då åkte 70 procent av Stockholms alla sopbilar till företaget och gick i samlad tropp upp på kontoret för att visa att här är vi solidariska med alla våra arbetskamrater, vem som än är deras arbetsgivare.
Hon berättar också om en bemanningsanställd som tappade tånaglarna för att han fick för trånga arbetsskor och inte vågade säga till. Men att nu har bemanningsanställda börjat organisera sig.
– Arbetare idag ska vara klämtåliga, men jag anser att varje annons om att man söker stresstålig personal ska föranleda ett arbetsplatsbesök, inspektion och krav på högre bemanning, menar Frances.

Berättar om stress
Hon har mycket att berätta om stress. Hur hon gjorde en sökning med ordet stresstålig på Arbetsförmedlingens platsbank och fick 947 träffar.
– Och då fick jag ändå inte med alla andra formuleringar för samma sak, som ”du ska tåla stress” etc.
Frances menar att det inte finns stresståliga människor om man ser på stressens långvariga hälsoeffekter. Stress på grund av för låg bemanning leder förr eller senare alltid till sjukdom.
– Skadorna kommer förr eller senare och underbemanning leder dessutom till arbetsplats­olyckor.
Det finns ytterligare en aspekt på underbemanning och det är arbetslösheten.
– Om vi vore tio där vi idag är nio skulle det inte finnas någon arbetslöshet, menar Frances.
Och det är här som den sista punkten, nummer fem kommer in.
– Tänk på de arbetslösa! Maska mera!
Frances förklarar att hon menar att vi solidariskt måste sluta upp att täcka upp för nedskärningar. Vi ska göra våra jobb i den takt vi brukar göra dem och inte öka takten för att företagen ska kunna ta ut större vinster.
– Det finns inget som kan rädda arbetarklassen om de inte kämpar själva. Det blir Frances slutord. Och som vi får bära med oss när vi går ut från ABF-huset denna soliga höstlördag i ett samhälle som blivit allt tuffare för arbetarna.