Numera forskas det mycket om lycka. Runtom i världen frågar vetenskapare folk hur lyckliga de tycker att de är.
Tämligen entydiga resultat visar att materiellt välstånd leder till ökad lycka, men bara till en viss gräns. Välbefinnandet ökar tydligt när folk slipper vara trångbodda, har råd att gå till läkare när de är sjuka, kan sätta sina barn i skolan och alltid kan äta tillräckligt och varierat.
Men sedan planar kurvan ut. En tredje bil, en utbyggnad av villan, många utlandsresor och lyxiga kläder tycks i längden inte påverka lyckonivåerna nämnvärt. På något vis tangerar dessa forskningsresultat det gamla ordstävet: allt kan inte köpas för pengar. Att mångmiljonärer i till exempel USA inte nödvändigtvis är mer bekymmersfria än lägre medelklass i Indien eller Kina, talar förstås för att samhällen borde konstrueras så att den ekonomiska jämlikheten är stor. Då skulle den sammanlagda lyckan bli som störst.

Men tomheten i rikedomen hänger nog också samman med att mycket statusprylar och lyx har illusoriska värden. Det är förstås inte så att en väska för 40 000 kronor är fyrtio gånger bättre än den som kostar en tusing, och det är inte alls säkert att byxorna som köps i lyxbutiken håller stilen längre än de i en vanlig klädbutik.
På ett liknande vis är det med maten. Mycket av råvaror och matprodukter vi handlar i dag har skenbara förtjänster. Att en sillinläggning har en gammal fiskebåt på etiketten betyder inte att innehållet verkligen gjorts på traditionellt vis, och ekologiskt inspirerade illustrationer garanterar inte att maten i förpackningen framställts på ett vettigt vis. Det finns enligt min mening gott om bra industriellt framställd mat, men det är svårt att välja rätt.
Vad vi måste lita mer på är våra egna smakupplevelser och våra minnen. Om matjessillen och gräslöken väcker våra hågkomster av fina måltider från förr, om jordgubbarna får oss att komma ihåg barndomens sommarlov, då talar mycket för att det är bra mat vi äter. Vi borde i högre grad försöka bortse från reklam, mode, prisnivå, förpackningar och status när vi väljer mat. Och istället koncentrera oss på vad vi känner.

Mat kan ha en enorm kraft. Den kan göra skolbarn fokuserade på skolarbetet, den kan vara terapi för människor med mentala problem, den kan skapa lugn och glädje i en familj och få dementa att minnas igen. Jag minns själv hur åldringarna på olika vårdhem jag arbetade på som ung, lyste upp när de fick god mat som de ätit som unga. Kroppkakor med lingonsylt eller ärtor och fläsk återskapade minnen som slumrat i deras inre. Likaså kan en nykokt krusbärskräm, fortfarande varm, få mig själv att påminna mig om måltiderna hos mormor, men också lekarna och samvaron kring denna enkla kräm.

Om politiker och byråkrater kämpade för påtagliga värden som leder till mer lycka, borde man alltså satsa mer resurser till mat på äldreboenden, förskolor, skolor. Dessutom borde makthavarna föra en aktiv kamp mot dåliga råvaror, lurendrejeri och onödiga tillsatser.
Mycket litet av detta sker idag, även om det blivit lite vanligare med lokala initiativ för bättre offentliga måltider. Det är som om de folkvalda inte vågar analysera, planera och agera på djupet. Som om det skulle vara skamligt att begränsa kommersiella intressen.
I väntan på bättre matpolitik kan var och en göra sitt. Leta upp enkla och bra råvaror och tillreda dem på hederligt vis till rätter som har betytt något för er. Recept på krusbärskräm, kroppkakor och ärtsoppa finns i vilken lite äldre kokbok som helst. Och ekologiska råvaror har ju faktiskt blivit lättare att få tag på under senare år. På så vis kan nostalgi leda till fina måltider och ökad lycka.