Det är lätt att bli hemmablind. Ta våra bär till exempel. Jag tror inte jag insåg vilka läckerheter de är förrän jag jobbade på en lyxkrog i London för tjugo år sedan. Krusbären där var enorma, alldeles blanka och stinna. De levererades av den främsta grossisten i hela mångmiljonstaden. Men olyckligtvis fallerade de på en punkt: de smakade för lite. Likadant var det för övrigt med de röda vinbären och blåbären.
Då förstod jag att det inte bara är nationalistiskt skryt att Sverige har väldigt goda bär. Förklaringen är att långa ljusa nätter och förhållandevis svala somrar är idealiska för exempelvis krusbär, röda vinbär och blåbär. Bären växer långsamt och får djupa smaker. Ännu en dimension är ju att en hel del av bären är unika för oss, eller i alla fall ovanliga på andra breddgrader: hjortron, lingon, slånbär, havtorn, rönnbär och åkerbär.

Åkerbäret är kanske den mest intressanta sorten jag smakat. Det har en parfymerad och sammansatt arom som påminner om smultron, hallon, kanel och lime. Tyvärr finns den knappt att få tag på i handeln. Den är svår att odla och knepig att rensa. Det finna några entusiaster som kämpar med sina odlingar, men det är också allt.
Åkerbäret är ett av flera exempel på vilken undanskymd roll våra bär ändå har numera. I det gamla bondesamhället, som klingade av under 1800-talet, hade bären utgjort en viktig vitaminkälla och även varit smakmässiga höjdpunkter i en ganska monoton och kolhydratstinn kost.
Torkade lingon och blåbär var stora handelsvaror i århundraden. Och drygt dussinet sorter brukades i självhushållen. Man la in dem i vatten eller i honung, jäste dem till vin eller åt dem färska. Senare tillkom sockerinläggning, hermetisk inkokning och inläggning i ättika.

Men i det moderna industrisamhället strömlinjeformades kosten. Produktionen av maten förflyttades från hemmen till fabriker. Många av bären fungerade inte storskaligt, och antalet sorter minskade drastiskt. På senare år har den gamla bärkulturen i Sverige vaknat till liv lite grann. Småodlare och mathantverkare har börjat kultivera och förädla bortglömda sorter som till exempel havtorn, slånbär och åkerbär. Och även lite större konventionella producenter har breddat sitt utbud. Så började till exempel röda och svarta vinbär säljas fryst i butikerna för några år sedan. Det tråkiga är dock att mycket av bären är importerade, till exempel från Polen eller Baltstaterna. Det är ju märkligt att vi i detta bärrika land inte ska kunna ha en stor produktion av några av våra mest prominenta råvaror. Här ser man nackdelarna med låga transportkostnader och EU-signerad handelspolitik där fri konkurrens över gränserna är en dogm. Staten får inte stödja någon sådan produktion.

Jag tror att det vore sundare om varje land i unionen hade en högre grad av självförsörjning. Det skulle vara miljömässigt mer skonsamt och det skulle gynna varje lands kulinariska särart. Det skulle också möjliggöra att varje land som ville, skulle kunde förbjuda eller straffbeskatta kött som producerats med dålig djurhållning, eller med hög miljöbelastning. Men idag finns få utsikter för en sådan politik. EU har blivit ett bra alibi för en utslätande, miljöfarlig och kortsiktig matpolitik i medlemsländerna.