Under de senaste tio åren har inhemska rätter och traditioner fått ett rejält uppsving. På restauranger och i media är det åter igen populärt med isterband, dillkött och kalops, inlagd sill och kalvdans.
En hel del svenskar har antagligen inte märkt av att sådan mat varit mindre inne. De har ätit husmanskost i alla år. Och tur är väl det, då har ju de trendiga några att fråga till råds om hur man ska laga Norrlandspölsa, pepparrotskött eller en halländsk långkål på riktigt vis.
Det är underbart att traditionerna fått nytt liv, och att förkärleken för internationella trender lugnat sig lite. Varje kultur bör känna sig själv och sitt ursprung. Det ger något som är svårt att sätta ord på. Trygghet, självkänsla och i bästa fall också tolerans inför andra kulturer.

Men traditioner är inte så självklara som man kan tro. De är lika mycket känslor och mer eller mindre påhittade föreställningar som fakta. Många maträtter som vi ser som traditionella är till exempel betydligt yngre än vad man kan tro. Så har dillkött, sjömansbiff, våra kryddiga söta sillinläggningar, biff lindström och seden att äta dillkokta kräftor alla tillkommit så sent som på 1800-talet.
Olika former av palt, klimp, kroppkakor, pannbröd och pannkakor var vanligare längre tillbaka, i det gamla bondesamhället.
Rätter som pölsa, lungmos, hackkorv, korvkaka och blodpudding tillhör också den förindustriella maten. Äldre husmanskost var som synes ofta mer stinn av kolhydrater. Den var billig bukfylla helt enkelt. Det var på säd, rotfrukter, bröd och så småningom potatis som folk överlevde.
Det betyder inte att maten var dålig. Liksom i alla tider har det funnits många matlagare som kunnat svänga till rätterna så de blivit läckra. Det ligger nu något förmätet och naivt i att tro att det är bara i vår tid som maten är god. Men det är svårt att till fullo begripa hur tidsbunden och kulturell även vår smak för mat är.

Skulle vi resa tillbaks till låt säga 1600-talet skulle vi nog rysa av fasa inför kryddningen. Vinet var sötat och kryddat med allehanda importkryddor. Gravlaxen luktade troligen som surströmming. Och skulle vi av någon anledning ha med lite nutidsmat till dem, låt säga pizza Hawaii, industriköttbullar och tacos skulle de nog beklaga oss stackare som är tvungna att äta sådant.
Vad som är svenskt har alltså hela tiden ändrats. Det klassiska exemplet är förstås kåldolmar som ju kommit hit från Turkiet via Karl XII:s misslyckade fälttåg.
Med kryddning är det minst lika vimsigt. Det vi ofta tänker på som gamla svenska kryddor: kryddpeppar, vitpeppar, nejlika, muskotnöt, muskotblomma och pomerans är alla importkryddor, som till en början brukades av de rika, för att sedan bli billigare och mer allmänna.
Smaksättare som däremot funnits här i tusentals år, som vitlök, svartvinbärsblad, kummin, libsticka och mynta, anses däremot inte alls lika starkt svenska. Så kan en persisk gryta full av persilja, dill och mynta smakmässigt vara mer lik uråldrig svensk mat, än någon stek–rätt kryddad med timjan och tomatpuré som importerats från kontinenten under 1800-talet.

I dag när främlingsfientliga grupper försöker lägga beslag på svenskheten är det viktigt att påminna sig om att det är ett komplicerat och föränderligt begrepp. Det bygger på ofta på känslor och vaga föreställningar. Att vara stolt över sitt kulturella arv, till exempel sitt lands traditionella mat, är något fint.  Men man ska veta att arvet hela tiden har ändrats, och att det inte är något farligt med att det kommer att göra det igen.